nurseinafrica.blogg.se

Sondagkvall och jag befinner mig nu i mitt nya hem i Thika dar jag kommer spendera kommande fyra veckor. Thika ligger ca 4 mil norr om Nairobi och jag bor i en liten by ca 5km utanfor Thika stad. Jag har ett eget litet rum med toa och dusch och aven om vattnet ar kallt, tar slut valdigt fort och toan knappt funkar sa ar jag valdigt glad och det kunde inte varit battre an sahar! Kvinnan jag bor hos heter Caroline, hon ar 50 ar och larare. For fem arsedan bestamde hon sig for att sluta undervisa och oppnade upp ett barnhem for foraldralosa barn eller gatubarn som ar i behov av ett hem. Barnhemmet ar validgt fattigt och litet och gar inte alls att jamfora med de barnhem jag har besokt tidigare. Jag kommer volontera pa ett sjukhus i Thika stad och spendera all ovrig tid pa barnhemmet och hjalpa till sa gott jag kan.

 

Som jag skrev i forra inlagget slutade var missionsresa forra s;ndagen och i tisdags borjade sex av oss var klattring pa Mt.Kenya medans de andra var pa safari och en del akte hem. Forsta dagen pa var klattring vandrade vi uppfor en stig i tre timmar till forsta overnattningsstugan. Det regnade och blev valdigt kallt, Vi hade en guide med oss och tva kockar samt en varsin kille som bar var stora ryggsack medans vi bar en liten med vatten, camera och energibars. Andra dagen vandrade vi genom trask och regnskog och eftersom vi hade frusigt sa mycket kvallen innan tog vi pa oss massor av klader men solen sken sa vi kladde av oss och smorjde in oss med solskydd. Sedan borjade det regna igen och det blev kallt! Det regnade hela kvallen och vi vandrade i 6 timmar tills vi kom till andra stugan. Vi fick soppa och te att varma oss med sedan vandrade vi upp en timme till och ner igen for att inte drabbas av hojdsjuka. Vi gick alla och la oss efter middagen och vaknade sedan kl 02 for att borja klattra mot toppen och det var verkligen klattring denna gangen. De tva forsta dagarna var ingenting men nu blev det en utmaning! Som tur var sa regnade det inte men det var morkt och vi gick alla i ett led med vara pannlampor och det var som att ta sig uppfor en brant skidbacke full med stenar och grus. Pa vissa stallen var det lerigt och blott och det var nastan lika jobbigt att halla balansen som det var att klattra. pa grund av den hoga hojden blev vi aven alla anfadda efter bara nagra meter! Nar vi kom upp pa glaciaren blev det valdigt kallt och sa fort vi stannade for att hamta andan borjade vi frysa och sa fort vi borjade ga sa borjade vi svettas! Efter tre timmar upp kom vi till massa stenar tackta med sno som vi skulle klattra over och sedan kom vi till en stuga dar vi vilade och vantade pa soluppgangen. Efter det kom den svara biten. En timme kvar till toppen och det blev riktig bergsklattring. Det var branta stup och det kandes som att om man halkade eller tog ett steg fel var det slut. Men utsikten var fantastiskt och omojligt att tro att vi var i Afrika! Nastan uppe pa toppen var vi tvugna att dra oss upp i rep for stenarna tills vi slutligen kom till den tredje hogsta toppen pa Mount Kenya som ar det nast hogsta berget i Afrika efter Kilmanjaro. Vi hade tur med vadret precis nar vi var pa toppen och det var en overklig kansla att komma upp. Jag hade en Kenyansk flagga som vi alla signerat och aven skrivit dit Morfar som jag till storsta del klattrade for. Vi tog massa kort och sedan var det dags att ta sig ner vilket var lattare sagt an gjort men vi klarade det och resten av dagen vandrade vi nerfor i osregn! Efter klattringen akte vi till lodgen dar de andra var och efter en efterlangtad och varm dusch at vi en sista middag ihop. Det kandes valdigt sorligt och konstigt att alla skulle aka hem dagen efter och ett tag kande jag att jag ocksa ville hem. Pa dessa veckor har vi upplevt sa otroligt mycket och traffat sa manga manniskor att det kanns som vi varit borta mycket langre an vad vi har och jag langtade efter att fa komma hem och visa bilder och beratta allt jag varit med om. Men jag visste att det som vantar mig ar den stora anledningen till varfor jag reste hit och jag vet att det kommer bli bra, jag hade bara inte forvantat mig att denna missionsresan skulle ge mig sa mycket och vara sa fantastisk som den har varit! Vi har fatt mota sa manga manniskor som ar i behov av var hjalp. Vi har halsat och skakat deras hander, kramat och hallt deras barn, lyssnat pa deras historier, undersokt deras problem, givit dem radgivning och gjort allt vi kunnat for att hjalpa. Jag ar otroligt glad for att ha varit en del av den resan och aven fast jag som nybliven sjukskoterska kanner mig okunnig och aven fast jag inte kan engelska perfekt har jag gjort detta for deras skull och det har gjort skillnad.

 

I fredags packade vi in alla saker i bussen och korde sedan till Thika for att slappa av mig innan de andra skulle vidare till flygplatsen. Det blev ett hastigt och jobbigt avsked. Jag grat saklart och det kandes som att tiden gatt alldeles for fort. Tva afrikanska kvinnor kom och plockade upp mig pa en parkering och jag hade verkligen ingen aning om vad som skulle handa och jag maste saga att jag var valdigt nervos. En av kvinnan var min kontaktperson i Kenya och efter att jag fragat sa hon att dem skulle slappa av mig hos min vardfamilj. Vi korde in pa mindre och mindre vagar som var fulla med lera efter allt regn och plotsligt hoppar det in en man i bilen som visste mitt namn och som visade vagen till barnhemmet dar Caroline befann sig. Och det var det. Jag var pa barnhemmet hela dagen med Caroline och hon ar verkligen en fantastisk kvinna! Igar foljde jag med henne till hennes mamma dar hon vaxte upp och jag trodde vi skulle pa en familjemiddag for att fira pasken men det visade sig att Carolines syster skulle fa brudavgiften och det var en stor ceremoni med sa mycket folk och otroligt mycket mat! Huset lag langt ute pa landet och Caroline visade mig vart hon och hennes tio syskon vaxt upp och arbetat pa te-falten. Pa vag tillbaka fran hennes mamma presenterades det pa nyheterna att Kenyas nya president var vald och domarna hade bestamt att det blev folkets val sa hela Kenyas befolkning sprang ut pa gatorna och firade. Alla bilar tutade och blinkade med sina ljus och manniskor skrek och sjong och dansade och kramades overallt! Detta hall pa i flera timmar och nar vi korde genom stan var det nastan laskigt for folket var helt galna och hoppade tom upp pa vart biltak och dansade och skrek!

 

Idag har vi haft gudtjanst med alla barnen pa barnhemmet och de sj;ng och dansade for mig. De flesta barnen kommer fran gatorna och har varit misshandlade och beroende av alkohol och droger. De ar alla valdigt blyga och vagar inte riktigt komma nara mig. Imorgon ar det helgdag sa vi kommer spendera dagen pa barnhemmet och forhoppningsvis kommer jag lara kanna dom alla battre. Pa tisdag ska jag till sjukhuset och borja mitt volontararbete. Det kanns bade bra och konstigt att vara har. Tiden da jag inte varit pa barnhemmet har gatt valdigt langsamt och jag kanner mig ganska ensam. Utanfor grindarna till vart hus ar det valdigt lerigt och morkt och fullt med folk overallt. Jag har varit ute pa promenad med Caroline men hon vill inte att jag ska vara ute ensam och jag far absolut inte ga ut nar det ar morkt. Jag vill inte ga runt och  vara radd hela tiden men det ar stor skillnad pa Kenya och Sverige och i den har byn ar de inte alls vana vid att se vita manniskor. Alla stirrar pa mig och manga skriker Muzungo efter mig vilket betyder vithudad. Det kommer nog ta ett tag att bli van vid den har byn men som sagt Caroline och min vardfamilj ar fantastisk och barnhemmet ar underbart. Jag har haft kontakt med kvinnan som hamtade upp mig varje dag och alla ar sa glada over att jag ar har och de flesta ar nyfikna pa mig och vill lara kanna mig! 

Rafiki Rebecca