nurseinafrica.blogg.se

Det känns overkligt och väldigt tråkigt att mina 12 veckor i Afrika nu är slut... Och det både skrämmer mig och glädjer mig att jag trivs så bra på resande fot, men tyvärr pappa så längtar jag redan till nästa äventyr! Men nu är det dags att komma hem och som alltid med resor så är det jobbigt att lämna ett ställe där man mår bra och människor man trivs med.. Jag hatar verkligen att säga hejdå och ibland känns det som att det nästan inte är värt det. Vad är meningen med att träffa så många underbara människor som man sen måste lämna? Vad är meningen med allt överhuvudtaget? Jag brukar inte fundera över filosofiska tankar men att möta så många olika sorters människor och se så många olika livsöden får mig verkligen att fundera. Framförallt får det mig att känna tacksamhet. Att inse hur otroligt bra jag har det, både hemma och på resande fot, gör mig verkligen glad. Kanske är allt vi egentligen behöver för att vara lyckliga bara att inse hur otroligt bra vi har det? Att leva som volontär här har fått mig att förstå mer och mer att om man har något som gör en glad och som man brinner för behöver man inte mycket mer än tak över huvudet och mat för dagen, och några nära och kära såklart. Men det har också fått mig att fundera hur de utan tak och mat ser på livet. Alla de hundratals människor jag ser tiggandes på gatan här varje dag och alla sjuka patienter utan några pengar till vård.. Kan de hitta något som gör dom glada och som får dom att fortsätta kämpa? Jag undrar verkligen var ifrån de får styrkan att fortsätta? Kanske är det så enkelt att de helt enkelt inte har något val och att de inte ens funderar på meningen med livet eller något annat som vi i västvärlden är så fokuserade vid? Jag känner mig iallafall lite klokare efter min tid här och jag vet lite mer om vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Jag känner att jag har fått en helt annan förståelse över andra människor och även över livet och dess motgångar och medgångar. Nu, även om jag hade velat stanna längre ser jag fram emot att komma hem. Hem och träffa min underbara familj och vänner, börja jobba på ett underbart jobb och sedan förhoppningsvis börja plugga igen för att sedan, om jag får en chans, komma tillbaka till Afrika! 

 

Sista veckan på sjukhuset var jag på kirurgavdelningen som, även om det alltid är väldigt rörigt, var ganska lugn. Nästan alla bombskadade har fått åka hem fast vi hade en kvinna som dock var riktigt skadad av bombsplittret och som inte klarade sig.. Vi försökte få ihop hennes sår men det var helt enkelt för mycket.. Kvinnan med diabetesfoten klarade sig inte heller utan dog bara en liten stund efter att vi lagt om foten för sista gången.. Vi fick in en man med samma problem fast på båda fötterna och vi försökte få ordning på såren så han inte behöver amputera båda fötterna men det ser inte ljust ut. Hans diabetes är ingen koll på och såren är väldigt svåra att rengöra med de medel vi har. Och han har fruktansvärt fruktansvärt ont. Han kallar mig sin ängel, malaika på swahili. Patienterna är verkligen så tacksamma över oss volontärer och även fast de flesta inte kan prata engelska kan man alltid kommunicera på något sätt och framförallt visa omsorg vilket är väldigt uppskattat då det inte finns hos den lokala personalen. Min favoritpatient James som blev skadad i en motorcykelolycka var verkligen tråkigt att säga hejdå till. Han har varit där under hela min tid här och det har verkligen varit intressant att se hur hans sår blir förbättrat. Vi kallar honom för "the wound of africa" eftersom såret har formen av Afrika. Han gick först till det lokala sjukhuset där de planerade att amputera bort hela benet! Men här har vi snart lyckats att hela det och han är så glad och älskar verkligen oss volontärer!

 

Jag gick en dag för att besöka det lokala sjukhuset och det var så otroligt mycket patienter överallt!! De verkade inte vara lika illa som det i Kenya men tillräckligt illa för att ingen borde behöva bli behandlad där. Annars under veckan har det varit mycket såromläggningar, några nya brännskador och några motorcykelolyckor.. En flicka som blivit påkörd och några andra kirurgiska fall som jag aldrig blev insatt i. Det har varit lite struligt på sjukhuset efter bomboffren och vi har inte kunnat ronda varje dag vilket gör att ingen har riktigt koll på vad problemet är och vad som behövs göras. Och jag förstår verkligen inte hur de klarar av att ha allt skrivet för hand! Det är helt omöjligt att läsa både medicinlista och sjukdomshistoria och allt försvinner hela tiden! Vi spenderar mycket tid med att försöka klura ut vad läkaren har skrivit eller leta efter papper, journaler eller röntgenbilder! Vi har även haft dagmottagning dit patienter kommer för omläggning, suturborttagning eller gipsborttagning. Vi hade en liten flicka som vi skulle klippa bort gipset på som hon hade över hela benet och gipset hade skärt in i hennes baklår så hon hade ett stort otäckt sår och skrek  något hemskt när vi klippte bort gipset.. Hon kommer nog ha hemska minnen av oss vita människor stackarn. Dom tror inte riktigt på smärtlindring här och har heller inte tillgång till det och jag har verkligen fått höra de hemskaste barnskrik någonsin och så många av de brännskadade barnen måste blivit väldigt sjukhus-traumatiserade.. 

 

Efter att min dag på sjukhuset är klar har jag ofta åkt till ett barnhem och hjälpt till. Det finns flera olika barnhem i staden och mycket för oss volontärer att göra! Jag har varit på ett barnhem där de har barn som är nästan nyfödda och upp till fem år. Vi hjälper till att mata och vila och leka.. Det är många av barnen som inte ser ut att må bra och som skulle behöva vård och det är alltid lika jobbigt att åka därifrån.. Sista dagen ordnade vi från sjukhuset gratis HIV-testning för alla barnen på barnhemmet då vi sjukvårdsvolontärer och en sjuksköterska tog med utrustning dit och testade alla barn och fick som tur var väldigt goda resultat! 

 

Eftersom detta är mitt sista blogginlägg skulle jag vilja säga något som kan avsluta det hela och det enda jag egentligen kan säga är att om du får chansen, åk som volontär, ge en liten del av dig själv och du kommer få så mycket kärlek tillbaka! Så många av oss reser runt i världen och njuter av livet men som volontär får du fortfarande uppleva det bästa av landet samt ge något tillbaka vilket är en underbar känsla! Många undrar varför jag gör detta och kanske funderar några på att det är för att jag själv ska må bra och det har jag också funderat på, men för mig spelar det ingen roll om det är en självisk handling eller inte för jag mår bra, andra mår bra och kärlek sprids vilket bara kan göra världen till en bättre plats! Jag antar att det är samma anledning till varför jag ville bli sjuksköterska, eftersom det får mig att må bra när jag kan hjälpa andra att må bra. För mig är en sjuksköterska i grund och botten en som ska få sina patienter och medmänniskor att må bra och det är ett fantastiskt yrke som borde bli mer uppskattat! I Sverige tycker jag att vi framförallt är duktiga på omsorg om våra patienter och jag förstår verkligen inte de människor som kan klaga på vår vård! Jag har sett människor här blivit fruktansvärt illa behandlade av sjukvårdspersonalen men inte en enda har någonsin klagat på vården! Trots att patienterna får betala är det bara tacksamma över att någon vill hjälpa dom att må bra, även om de inte alltid får den vård de behöver. Vi har mycket att lära av de människor som enligt oss "inte har någonting" men kanske är det många gånger tvärtom. Jag älskar verkligen uttrycket "some people are so poor, all they have is money" och jag har aldrig förstått det bättre än nu!

 

Efter att mitt volontärarbete tog slut åkte jag och tre andra volontärer på en avslutande resa där vi först var på safari i Tanzania och sedan några underbara dagar på ön Zanzibar som är ett av de bästa ställena jag varit på! Så otroligt vackert och ett helt fantastiskt avslut på detta äventyr! Och nu, efter ett jobbigt dygn på flygplatsen, är jag snart påväg hem och det känns som att inget kan få mig upprörd eller arg längre! Allting löser sig alltid till slut och alla dagliga små motgångar är ingenting mot de kamper som så många människor kämpar mot varje dag! Från och med nu hoppas jag att jag kan fokusera på det viktiga i livet och jag kommer alltid minnas och fortsätta ta lärdom av alla fantastiska människor jag har mött! Volontärer, patienter, sjukvårdspersonal och vänner. Stort tack! 

 

Asante sana 

Rebecca 

Tve veckor har nu gatt i Tanzania och jag kunde inte ha valt ett battre stalle att avsluta min volontarresa pa! Jag onskar bara att det hade kunnat vara langre! Kanslan av att komma hit var pa nagot vis befriande. Det ar inte sa mycket elande runt omkring och det kanns pa nagot konstigt vis lattare att andas. Det ar valdigt skont att bo i en stad igen och kunna gora normala saker som att ga ut och ta en fika eller promenera hem fran stan och det ar valdigt roligt att bo och jobba tillsammans med andra volontarer! Just nu ar vi 20st volontarer dar jag bor och de flesta ar forvanadsvart fran Danmark, men det ar aven volontarer fran Tyskland, Spanien, England, USA och Canada och sa jag fran Sverige! Pa sjukhuset ar vi nu 4st fran mitt boende medans de andra ar pa olika barnhem, skolor eller hjalpcenter. Pa sjukhuset finns aven andra volontarer fran andra organisationer sa vi ar sammanlagt 11 st dar och de flesta ar lakarstudenter fran USA. Det ar bara jag och en annan tjej fran Australien som ar kvalificerade sjukskoterskor. Det kanns som att hela stan ar full med volontarer och det later hemskt men jag maste saga att det ar valdigt skont att ha vita manniskor runt omkring sig! Jag kanner mig inte sa uttittad och annorlunda langre utan det ar liksom inget konstigt att vara vit har. Fast folk tittar fortfarande pa en och kallar oss Muzungos, men det ar mest for att de tycker att vi alla ser likadana ut och kan inte komma ihag vad vi heter! Jag ar iaf valdigt glad over att vara har och kan inte forsta att min resa bara verkar bli battre och battre aven om starten var helt otroligt underbar!!

 

Jag volonterar pa sjukhuset mandag - fredag mellan ca 8-14. Sjukhuset ar, liksom det i Kenya, ett missionssjukhus som heter St. Elisabeth och det ar mycket av utrustningen som ar donerat fran USA eller Europa. Ibland ser man lakare som gar runt med rockar dar det star "ELEV" eller "apoteket" pa vilket ar valdigt kul! Sjukhuset ar likt det i Kenya fast har finns det mer att gora och tack vara de andra volontarerna blir det lattare och roligare att arbeta. Den lokala personalen ar inte sa valkomnande om man sager sa. Ingen som haller en i handen och visar en runt direkt utan man far klara sig sjalv och ta for sig om man vill ha nagot att gora. Men det finns inga som helst regler och vi alla, oavsett om vi ar studenter eller fardigutbildade, far gora precis allt! Forsta veckan var jag runt pa de olika avdelningarna for att se sa mycket som mojligt och jag borjade pa modravard och forlossningen! Avdelningen bestar av ett rum med de blivande mammorna och ett rum med de som har forlost och ett rum dar forlossningen sker! I det forsta rummet gor vi inte sa mycket utan gar med nar lakaren gor ronden och antecknar vad han sager, lyssnar pa barnets hjarta, och vantar pa att verkarna ska starta. Nar forlossningen borjar narma sig tar vi in kvinnan i forlossningsrummet dar det finns tre sangar. Vi kollar hur mycket oppen hon ar och satter dropp sen nar hon ar 9-10 cm oppen far hon borja krysta och forhoppningsvis fods en frisk liten unge. Om forlossningen inte kommer igang finns det en operationssal dar kejsarsnitt kan utforas. I det sista rummet far mamman och bebisen vara ca ett dygn om de bada mar bra innan de far aka hem igen. Och for det mesta gar allting valdigt bra men det kanns lite som att allting ar en chansning och att vi egentligen inte har nagon aning om hur det ska ga. Det ar inte sa mycket gladje under forlossningen utan det handlar bara om att foda ungen och de bryr sig inte sa mycket om att ge mamman och barnet nara kontakt och att lata dom ha den forsta stunden tillsammans. Det ar heller ingen omvardnad eller karlek till mammorna utan nar de ar pa vag att foda bli de lamnade helt ensamma i forlossningsrummet och tilltittade da och da for att se om forlossningen kan starta. En kvinna som var MTCT-1, vilket innebar att hon ar HIV-positiv, lag i forlossningsrummet helt sjalv nar jag kom en morgon och hon var da oppen 8cm och madde inte alls bra. Lakaren kom och tittade till henne nagra ganger under dagen men efter fyra timmar var hon fortfarande bara oppen 8cm. Hon skrek for att hon hade sa ont och sjukskoterskan slog till henne nar hon greppade tag i min hand.. Efter det fick vi satta ett till dropp och kateter och ta in henne for kejsarsnitt.. En annan morgon nar jag kom dit lag det en liten liten bebis under varmelampan helt ensam inne i forlossningsrummet. Han hade syrgas och dropp och var alldeles bla om lapparna och fingrarna! Han andades valdigt valdigt ytligt och snabbt och jag trodde nastan att han holl pa att do. Det var en masaikille som hade fotts i hemmet tva veckor tidigare. Efter nagra dagarn hade han fatt feber och blivit dalig men masai-folket soker vanligtvis inte vard utan de forsokte hjalpa honom hemma men nu hade han blivit sa dalig att de var tvugna att komma till ett sjukhus. Han hade en svar lunginflammation och vi var tvugna att skicka honom till ett storre sjukhus eftersom vara resurser var for fa for att radda honom.. Under tiden jag varit har har endast en forlossning slutat illa da barnet var dott nar det foddes. Barnet var sa himla litet och hela situationen var bara sa hemsk att jag faktiskt lamnade rummet och vet inte riktigt vad som hande.. Men alla verkade ta det lugnt pa nagot konstigt satt och efterat lag mamman i rummet med de andra mammorna och deras nyfodda bebisar och verkade helt accepterande av vad som hant med hennes barn.. Kanns som det pa nagot vis ar en helt annan mentalitet har. Alla ar sa himla starka och visar ingen svaghet.. Det kanns konstigt att vara sa kanslig och rord av allt som hander har nar ingen annan visar nagra kanslor. Men jag antar att aven jag har blivit hardare pa nagot vis. Jag har varit med vid manga forlossningar nu men tycker fortfarande det ar sa fruktansvart otackt nar de klipper upp mamman att jag oftast inte kan titta pa, men att vara med och forlosa ett barn ar helt fantastiskt. Jag beundrar kvinnorna sa otroligt mycket och bebisarna ar ju bara det sotaste som finns!! onskar att jag kunde stoppa ner en av dom i vaskan och ta med hem!

 

Sen har jag varit pa kirurgavdelningen dar de flesta volontarerna befinner sig, eftersom det ar har det finns mest att gora. Det ar tva salar, en for kvinnor och en for man, med 10 sangar i varje och blandat i alla aldrar. Pa den manliga sidan ar det, liksom i Kenya, mycket motorcykelolyckor och pa den kvinnliga sidan tyvarr manga brannskadade barn.. Pa morgonen gar vi med lakaren pa ronden och forsoker skriva ner vad han sager i de otroligt roriga journalerna som vi far bara runt och forsoka halla reda pa! Det ar en lakare som ar valdigt valdigt duktig och som alksar att stalla tusen fragor till oss volontarer sa varje rond blir som ett litet quiz och vi lar oss massa! Efter ronden tvattar vi till storsta del sar, ger medicin, kopplar dropp eller viker gasbindor som vi anvander till omlaggningarna. De flesta saren ar fran olyckor och vi tvattar alla sar med natriumklorid och sedan nagot bakteriedodande innan vi plockar bort dod hud och lindar om med bindor. Pa brannsaren smorjer vi in med salva och lamnar saren oppna under en slags bur som barnet (oftast) far ligga under. Nar jag hade min praktik pa vardcentralen i Karlskrona fick jag se en hel del bensar men saren som jag far se har ar helt ofattbara och sa valdigt otacka och framforallt illaluktande! Det kanns som en vag av otack dod doft som kommer emot en nar man gar in i salen! Och patienterna far ligga i sangen tills saret ar tillrackligt lakt for att ga hem och om de vill ha mat eller dricka far deras narstende ta in det. Det ar manga otacka sar fran motorcykelolyckorna och pa manga dar men ser in till benet! Den ar en kille inlagd som har ett helt otroligt sar langst hela benet. Han ar bara 18 ar och hade en natt for tva veckorsen varit ute och sprungit i skogen da hans ko hade smitit. Han trodde forst att han da hade skadat sig pa en kvist eller liknande men det visade sig att han blivit biten av en orm och giftet hade spridit sig och infekterat hela benet och nu har hela huden ramlat av sa man ser adrerna och allting! Vi har en kvinna som kom in forra veckan med ett diabetessar pa foten som hon forsokt hela hemma med orter och annat eftersom hon inte har rad med sjukvard. Men tillslut var hon tvungen att komma in da hela foten i princip ar dod och omojlig att radda. Flera av tarna har ramlat av och det ar ett djupt sar undertill av foten som ar helt svart och luktar nagot sa fruktansvart!! Vi tvattar foten och lagger om varje dag och vantar pa att hon ska bli tillrackligt stabil for att kunna ga igenom en operation dar de ska kapa av benet. Vi tog in henne till operationssalen harom dagen och jag skulle fa vara med och titta men i sista stund bestamde de att de inte gick eftersom hon var for dalig. Och det ar inte konstigt da de har absolut noll koll pa hennes diabetes och vad hon far i sig eller nagonting.. Vi kollar blodsockret kanske 2 ggr om dagen och insulindosen ar valdigt osaker och jag ar osaker pa om hon kommer klara sig over huvudtaget.. Ett annat intressant fall var en man som hade blivit inburen en natt da han hade blivit sonderslagen av polisen. Han hade tom ett skottsar pa benet som vi far lagga om! Det ar valdigt valdigt vanligt att polisen missbrukar sin makt har och kan i princip sla ihjal vem som helst om de har lust till det! Denna mannen hade troligtvis varit berusad men enligt honom bara gatt pa gatan och inte gjort nagot brott da polisen stoppar honom och borjar sla honom.. Vi har aven en liten kille som blivit pakord av en bil och ett stort sar i ansiktet.. Det absolut jobbigaste ar barnens brannsar och det ar lika hemskt varje gang vi ska tvatta och lagga om dom. Vi har en flicka som ar brannskadad over brostet och ut pa armarna da hennes klanning av okand andlening hade borjat brinna och brant sonder henne innan de kunde slacka! Hennes mamma vill att vi lagger om saren med en aloeverakram som hon har koppt och flickan riktigt skriker i minst tva timmar efter att vi har smorjt in henne... Sen ar det en liten 3arig flicka som blivit brand av varm grot som hennes mamma kokade. Hon har brannsar over hela ryggen och ner over rumpan och benen och det ar riktigt riktigt hemskt och jobbigt att behova tvatta henne for det gor sa fruktansvart ont. Men det varsta av allt ar att mamman slar till henne om hon skriker for mycket nar vi tvattar.. Jag klarar knappt av att vara dar inne och brukar helst be nagon annan att gora det.. 

 

Pa medicinavdelningen har jag knappt varit da personalen knappt pratar nagon engelska och i princip ignorerar oss volontarer. Men sjukskoterskorna gor inte sa mycket, forutom att ge medicin och gar med lakaren pa ronden.. Det finns aven ett rum med barnavdelning och det ar faktiskt ganska fint med massa djur ritade pa vaggarna. Men det ar bara ett rum med 10 sangar i och mammorna med deras barn. Det ar manga barn med malaria, diarree eller hjarninflammation och de flesta far bra behandling och kan ga hem igen. Jag onskar att jag hade kunnat vara mer pa barnavdelningen men allting ar sa otroligt annorlunda fran hemma och jag skulle sa garna vilja ge barnen lite karlek men det kanns som det inte riktigt gar har. Oftast ar barnen sa daliga och ligger bara i sangen med mamman brevid och vantar pa att medicinen ska hjalpa. Det ar ingen gladje och ingen lek eller kramar utan om barnet ar tillrackligt frisk for att vara uppe far dom ga hem igen. Och barnen ar sa himla duktiga! Aldrig nagon som grater eller skriker utan de bara ligger vid sin mamma och stirrar med stora ogon om nagon av oss volontarer gar med! En dag hade vi en annan volontar som tog med sig alla barnen fran hennes barnhem for att tasta dom for HIV. Jag och en annan tjej testade alla 30 barnen och lyckligtvis var alla negativa!! Vi anvande oss av ett gratis HIV/test-kit dar man bara behover nagra droppar blod som man blandar med en vatska. Vi stack alla barnen i fingret och jag ar sa imponerad over hur dom hanterade situationen! Nalen som vi sticker med ar inte direkt som i Sverige utan det ar en nal som vi i princip haller mellan tummen och pekfingret och far sticka med fart vilket maste vara valdigt skrammande for barnen men de var otroligt duktiga!

 

Pa min fritid umgas vi alla volontarer antingen hemma i vart hus dar vi spelar kort, gitarr, sjunger eller tittar pa film. Eller gar vi till en pool och solar och tar det lugnt, eller runt i stan och fikar eller shoppar eller sa gar vi till en masaimarknad dar de saljer otroligt mycket fina afrikanska saker!! Pa kvallarna gar vi ibland ut och dansar och tar en drink och pa helgerna oftast nagon utflykt. Vi akte nagra stycken forra helgen till en Masai-by for att se ett brollop! Det var otroligt intressant och Masai-manniskorna ar valdigt valdigt speciella. Det ar mycket om man och kvinnor och deras manggifte, om konsstympningen och om krigandet. De far absolut inte visa nagon smarta och de berattade att om att en pojke som blir omskuren vid 15 ars alder visar nagot tecken pa smarta blir han utvisad fran byn och i varsta fall avrattad! De visade oss runt i hela byn och foklarade hur de levde. De kvavde en get framfor vara ogon och vi fick sedan se pa nar de styckade den och smaka dess blod som Masai-mannen dricker for att bli starka!!.... Vi kunde dock inte ata nagot av maten de bjod pa.. Sen var det fullt med dans och sang innan brollopet borjade och alla var otroligt glada och vackert smyckade! 

 

I sondags var det en stor olycka i Arusha da en bomb sprangdes i en av kyrkorna!! 7 manniskor dog pa plats och over hundra blev svart skadade och minst 70 som behovde laggas in pa sjukhus. Pa sjukhuset dar jag volonterar har vi tagit emot ca 20 st och det har varit kaos hela denna veckan!! Alla har fruktansvarda sar fran bombsplittret och vi tvattar och lagger om sar hela tiden! Det kanns helt overkligt att varda dessa manniskor och helt ofattbart att det hande har! Flera av dom har stora hal i benen och lakarna har forsokt att operera alla och fa ut allt splitter och stanga halen men det ar valdigt svart och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Det kanns bara helt overkligt men alla jobbar pa for fullt och forsoker gora det basta far att fa resurserna att racka till och manga av patienterna har faktiskt kunnat lamna sjukhuset nu i slutet av veckan! Men det har varit en valdig kaos och uppstandelse pa sjukhuset och det har varit fullt med radio och tv och ministrar och till och med presidenten som kommit for att se!! Det ar fullt med praster och nunnor som kommer for att ge sin valsignelse och aven vanliga manniskor som kommer for att bidra med en donation! 

 

Jag kanner mig helt slut efter denna veckan och ser fram emot en lugn helg da jag bara ska ta det lugnt i den underbara solen som antligen har kommit tillbaka efter en jobbig vecka av regn! Det kanns bra av att verkligen kanna att man kan hjalpa till och alla patienterna ar sa himla tacksamma och sjukskoterskan som jobbar pa kirurgavdelningen ar helt underbar och hade aldrig klarat sig utan oss volontarer! Det ar jobbigt delvis pa sjukhuset men aven om det inte later som det sa ar det faktiskt mest gladje och jag ar sa glad over att vara har!

 

Pole sana, Rebecca

 

 

 

 

       

Nu befinner jag mig i Tanzania och jag kan inte forsta att mina sju veckor i Kenya redan ar slut! Det ar helt overkligt att tiden kan ga sa snabbt och de fyra veckorna jag spenderade i Thika lamnade ett stort tomrum efter sig. Det ar svart att beskriva kanslan jag har efter att ha varit dar.. Det som jag har varit med om har varit sa omtumlande och omvaxlande fran allt annat och jag kanner mig helt tom nar jag tanker tillbaka pa det. Det ar helt enkelt for mycket att ta in och bilder eller ord kan omojligt beskriva hur det har varit. Tiden i Kenya har varit en givande tid och jag har lart mig mer an vad jag kunnat hoppats pa. Framforallt har jag vuxit som person och det kanns som att jag pa denna korta tiden verkligen har funnit vem jag ar och pa nagot vis accepterat den jag ar och jag maste saga att jag ar valdigt valdigt glad over att vara jag! Att resa ensam ger en mycket tid att fundera pa vem man ar och pa vad man har och pa vad man behover for att ma bra. Jag har lart mig mycket om mig sjalv genom att reflektera over hur jag beter mig i de situationer som uppstatt och genom alla moten med manniskor som pa manga satt ar mig bade lik och olik. Jag har mott sa manga olika manniskor och spenderat tid med sa manga fantastiska personer vars livssituation ar helt olika varandras och min egen. Fran lojligt rika lakare och tandlakare ifran USA till min hart arbetande vardfamilj i Kenya, till gatubarnen och barnhemsbarnen i Thika och till all personal och alla patienter pa sjukhuset och jag har verkligen uppskattat alla dessa moten och lart mig fran vart och ett. Men det som har paverkat mig mest ar nog det faktum att jag har insett att alla dessa manniskor faktiskt har accepterat mig och alskat mig for den jag ar och det kanns helt overkligt att ha fatt sa mycket karlek av helt frammande personer. Man kan saga att det har givit mig en stor tro pa manskligheten. Det finns verkligen sa otroligt manga bra manniskor ute i varlden och det spelar ingen roll vart du kommer ifran, vilken hudfarg du har, hur du ser ut eller hur mycket pengar du har. Om du har ett stort hjarta och ar villig att dela det med andra kommer du komma langt i livet. Jag ar glad att jag har insett att det inte ar nagon ide att forsoka leva det perfekta livet, utan att leva ett liv dar du gor det som ditt hjarta brinner for.

 

Mina sista dagar i Kenya var helt fantastiska och fulla med karlek och gladje! Jag var och halsade pa mitt fadderbarn i Kisumo, som for ovrgit var en valdigt vacker stad precis vid Viktoriasjon. Mitt fadderbarn, David, ar atta ar gammal och var varldens sotaste! Jag motte honom och hans mamma i hans klassrum, som bl a pengarna jag givit har hjalpt till att bygga upp! De visade mig de projekt som organisationen stodjer i byn och hur langt de har kommit med bade skolan, vattentillgangen och sjukvarden! Det kandes verkligen helt fantastiskt att fa se och alla var sa glada over att jag var dar! For manga barn och deras familjer ar tanken pa att ha en sponsor i en annan varldsdel helt ofattbart och overkligt och det ar manga manga som tror att vi inte finns, liksom manga hemma tror att fadderbarnen inte finns eller att de inte far den hjalp vi vill ge. Men vi alla finns och organisationen gor ett fantastiskt jobb! Jag traffade mannen som frivilligt oversatter alla brev och som tar kort pa barnen som skickas till oss faddrar. Han var sa stolt over att visa vad de gjorde och nar jag visade honom mitt kort som jag fatt pa mitt fadderbarn blev han helt tarogd och han insag nog att det lilla han gor har stor betydelse. Hemma hos mitt fadderbarn fick jag traffa hela familjen och spendera en harlig dag med massa god mat. Han hade fyra syskon, den minsta bara tre manader och sen var det hans mamma, pappa, kusiner, morbroder och jag vet inte vad. Alla var iallefall valdigt glada over Davids stora dag och det var manga skratt och mycket gladje. 

 

Sista dagen i Thika var den stora utflykten med hela barnhemmet och det var en av de basta dagarna nagonsin! Redan efter att jag fick se alla barnens stora ogon och leenden nar vi hoppade in i bussen tidigt pa fredagsmorgonen gjorde det att pengarna var vart det! Det kandes som att jag hade kunnat betala hur mycket som helst bara for att fa se denna gladjen! Knappt nagon av barnen hade kunnat sova natten innan och de var sa exalterade och sa lyckliga over att fa komma ivag. Vi korde mot Nairobi, 40 st i en buss med platser for 23 och under hela resan hordes det bara massa "wooooow". De vinkade till alla manniskor vi korde forbi och alla skrek och dansade och sjong over allt vi sag, speciellt nar vi korde forbi flygplatsen och nar vi korde upp pa motorvagen! Forsta stoppet var ett djurbarnhem dar vi fick se bade lejon, apor, leoparder, hyenor och massa andra vilda djur som blivit raddade. Sen akte vi till ett giraffcenter dar vi alla fick mata girafferna och efter det hade vi picknick i en valdigt vacker park och avslutade hela turen med en karuselltur innan vi aven tog en citytour i Nairobi innan vi korde tillbaka till Thika! Allt var sa himla fantastiskt och alla hade sa himla roligt!! En utflykt jag aldrig nagonsin kommer glomma!

 

Sen var det tyvarr dags att saga adjo.. Barnen hade skrivit ihop ett sa vackert brev till mig och kom for att ta farval vilket var sa jobbigt. Jag kunde inte fa fram ett ord for alla tarar och barnen bad mig om och om igen att stanna. Ak inte.. Lova att komma tillbaka.. 

Jag hade sen en sista middag med familjen dar vi mest satt och grat allihopa. Jag fick en halskedja av min mamma och en av min nya goda van Lisa, som har hjalpt oss med hushallet. Sen tog jag en taxi mot Nairobi for att sedan ta bussen till Arusha i Tanzania dar jag kommer spendera foljande manad med volontararbete pa ett sjukhus som heter St. Elizabeth

 

Och nu har snart redan forsta veckan gatt och jag trivs sa otroligt bra att jag verkligen verkligen inte vill aka hem! Mitt boende ar fantastiskt, staden ar fantastisk, alla andra volontarer ar helt underbara och sjukhuset ar sa himla intressant och givande! Jag har varit bade pa forlossningen och pa kirurgavdelningen och har fatt se sa mycket och fatt gora sa mycket pa bara denna veckan! Ska skriva ett inlagg om allt som hant pa sjukhuset och i Arusha nar jag far tid!!

 

Mambo! Poa!! Rebecca

 

 

 

   

 

 

 

 

Jag ar sa otroligt tacksam over allt jag far vara med om och jag onskar att ni dar hemma kunde ta del av det, mer an att bara lasa min blogg! Men jag ar sa glad over att ni laser den och era kommentarer betyder mycket for mig! Som ni forstar sa trivs jag valdigt bra i min lilla by, aven om det manga ganger ar jobbigt. Men dagarna gar och jag far vara med om och se sa mycket!

 

Forra veckan fick jag och Malin besoka en annan klinik i stan. Dar hade de mest family-planning da sjukskoterskan diskuterar olika preventivmedel med patienterna. Preventivmedel ar ett stort problem har och beror tills storsta delen av brist pa sexualundervisning da de inte vet nagot om varesig graviditeter eller kondomer! Sen var vi med och tog emot gravida kvinnor och undersokte dom samt bebisar som vi vagde och vaccinerade. Vi var aven med och undersokte kvinnor for livmodershalscancer vilket var spanndne men valdigt svart att se! I torsdags och i fredags fick vi antligen besoka det generella sjukhuset, dit alla som inte har rad med privatvard kommer och det var tva valdigt intressanta dagar! I framtiden ska organisationen jag volonterar for forsoka placera alla volontarerna dar eftersom det ar dar som vi verkligen kan hjalpa till och gora nytta! Tyvarr ar regeringen inte sa glada over att ta emot besokare dar och de ar radda for att vi ska komma och rapportera for hela varlden vilken dalig sjukvard Kenya bedriver! Men om det ska bli nagon forbattring maste manniskor fa se! Och nagot maste goras, aven om de ar pa god vag!

Innan vi fick tilltrade till sjukhuset fick vi forsta ga till chefssysterna och fraga om lov och till chefsdoktorn och sedan var vi tvugna att skriva ett brev dar vi forklarade vilka vi var och vad vi ville och efter att bada stamplat och skrivit under fick vi, med vart brev, lov att ga pa sjukhuset helt sjalva! Sa vi gick runt till de olika avdelningarna och visade upp vart brev och overallt tog de runt oss och visade hur de arbetade! Alla var valdigt trevligt och ville att vi skulle komma tillbaka och jobba hos dom!

Utat sett liknar sjukhuset St. Mulumba ganska mycket men ar mycket storre och har sa sjukt mycket patienter att det nastan ar omojligt att ta hand om alla! Detta ar den enda generella sjukhuset som ska tacka ett omrade med flera miljoner manniskor!

 

Den forsta avdelningen som vi besokte var barnavdelningen som faktiskt var valdigt fin! De hade gula vaggar och malade bilder pa! Vi kom forst in i deras akutrum dar det lag fem barn med syrgas och dropp! Sen hade de olika rum beroende pa barnets alder eller sjukdom och alla rum var proppfulla med barn och deras mammor. I vissa rum fick flera stycken t.o.m dela sang! Det fanns ett rum for nyfodda upp till tre manader, ett rum med de som spyr och har diarreer, ett med hjarnhinneinflammation, ett med lunginflammation och ett med olika infektioner. De vanligaste sjukdomarna ar lunginflammation och magsjukdomar. Barnen far vard pa barnavdelningen tills de ar 12 ar och varje sjukskoterska kan ha avsnar for upp till 50 barn var!!

Efter det hittade vi modravard och forlossningen dar en jattetrevlig barnmorska visade oss runt och aven har var det sa otroligt mycket folk och valdigt ont om plats! De hade en forlossningssal med tre britser i och nar vi kom in var en forlossning  full fart samt 11st sjukskoterskestudenter som stod och observerade! Den mamman kan inte ha fatt ett speciellt fint minne av sin forlossning! Men har handlar det inte om att fa fina minnen utan endast att fa ut ungen levande. Brevid forlossningen var ett rum med blivande mammoar eller sjuka kvinnor som har problem med graviditeten eller har haft problem med forlossningen. Dar lag bl a en kvinna som fick blodtransfusion da hon tidigare under morgonen forlorat massa blod da hon miste sitt barn. Anledningen var att hon inte kommit i sjukhuset i tid for att hinna komma in pa operation som hon hade behovt for att fa ut barnet. Nu var det aven stor sannolikhet att hon sjalv inte heller skulle klara sig. Sen hade de ett rum med de mammor och barn som forlosts med kejsarsnitt och tva rum med de som forlost vanligt. Det var ca 10 sangar i varje rum men det var sa manga mammor och barn att upp till fyra stycken kunde fa dela sang! Det finns en operationssal dar de kan utfora kejsarsnitt. Ofta kan det bli ko till operationssalen och en del barn dor tyvarr i vantan da de inte har nagra apperaturen for att kontrollera vilken bebis som ar i behov akut forlossning forst. Det dor ca 8 barn i manaden och ca 3 mammor i halvaret. Men de har oftast upp emot 50 forlossningar om dagen och med tanka pa hur otroligt lite resurser personalen har sa gar de ett fantastiskt jobb! Men jag kan saga att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle vilja forlosa mina framtida barn har och jag ar aterigen sa otroligt tacksam for var vard i Sverige!

 

De vuxnas vard var uppdelad i en kirurgavdelning for man och en for kvinnor, en medicinavdelningen for man och en for kvinnor samt en gynavdelning. Inne p[ mannens kirurgavdelning hade de tre sektioner med 10 sangar i varje och sammanlagt 42 patienter inlagda vilket gjorde att de fick dela sang aven har. Kan ni tanka er att som sjukskoterska behova be din nyopererade daliga patient att hoppa in lite for att dela sang med en annan nyopererad dalig patient.. Det maste kannas fruktansvart jobbigt, och annu varre for patienten! Men for bara nagra ar sedan hade de sangar utan madrasser och bara nagra ar innan de hade de inte ens nagra sangar utan patienterna fick bokstavligt talat ligga pa hog pa golvet!

Pa avdelningen var det tre sjukskoterskor som var i tjanst och det finns inga underskotersor sa sjukskoterskorna far ha hand om allt! De flesta patienterna var unga kllar som varit med om motorcykelolyckor! Jag namnde tidigare att de kryllar av motorcykelolyckor overallt har och tydligen hander det flera olyckor varje varje dag! Jag sjalv akte motorcykel varje dag for fem kr till sjukhuset och har haft ren tur att inget hant! Men det ar manga ganger jag varit saker pa att vi ska dra dit i all lera!

Den forsta sektionen pa avdelningen hade de patienter som inte var kritisk daliga utan bara ett brutet ben eller liknande. I den andra sektionen fanns de daliga patienterna och i den sista de infekterade patienterna. Nar vi gick runt och tittade sag vi en liten kille som gomde sig under en filt i en av sangarna. Tidigare hade vi inte fattat att barnavdelningen endast tog emot medicinska barn. Kirgurgbarnen hamnade har pa vuxenavdelningen! Om de var under fem ar fick de vara med sin mamma pa kvinnosidan men annars far de vara helt utan foralder, sex ar gamla, pa en vuxenavdelning som ar helt proppfull med sjuka och skadade man..

Pa kvinnornas kirurgavdelning var det 38 patienter och aven har endast 3 sjukskoterskor. Sektionerna var uppdelade pa samma satt men istallet for alla motorcykelolyckor var har fullt med brannskadade! Jag har aldrig sett nagon brannskadad forut, och speciellt inte nagot barn, da det inte ar sa vanligt pa vardavdelningar i Sverige men har fick jag en chock och borjade nastan grata sa fort jag kom in i den kritiska sektionen. Dar var massa barn med hemska brannskador over ben, armar och ansikte och jag kunde knappt titta. En del var inte inlindade och de skrek och grat och maste haft fruktansvart ont. Det lag aven nagra kvinnor i rummet med brannskador framst fran matlagning men ocksa fran troliga epilepsianfall da de ramlat in i elden eller liknande! For ett tag sen behandlades brannskador har genom att skrubba och tvatta men eftersom det bara blodde och inte lakte har de nu, som tur ar, slutat med det men de har stora stora problem med att fa saren att laka!

 

Pa sjukhuset fanns en liten operationssal och en stor med tva operationsrum i. Vi fick titta in i salarna som var vadligt enkla och tyvarr smutsiga. Har utfors operationer, bade planerade och akuta, dygnet runt men det finns inga resurser till stroa operationer och den langsta operationstid dem hade var tva timmar.

Den sista avdelningen vi fick besoka och den absolut intressantaste var avdelningen for de for tidigt fodda och sjuka nyfodda! Och saklart kryllade det av bebisar precis overallt! Det fanns ett akutrum, ett rum med sjuka, ett med infekterade och ett med de for tidigt fodda dar det lag upp till tre sma bebisar i en och samma kuvos! Och de var sa otroligt sma! Jag har aldrig sett nagot liknande och det var helt sjukt och helt fantastiskt pa samma gang! Otroligt nog var dodligheten valdigt lag, aven om manga av barnen bara vagde knappt nagot kilo!

Innan vi var klara fick vi aven besoka akuten dar det fanns ca 15 sangar och aven har var saklart alla sangar fulla med folk. Det var patienter i alla aldrar och manga valdigt sjuka och svart skadade. Tidigare under dagen hade det skett en svar bussolycka i narheten, de bussar som vi tar varje gang vi ska ut ur byn, och detta var den andra stora bussolycka pa bara dessa tva veckor! Tre personer hade avlidit pa plats denna gangen och pa akuten var det flera som var tvugna att bli opererade.

Overlag kandes det hemskt att ga runt och titta pa allt elande men valdigt valdigt intressant och om jag, eller nagon annan sjukskoterska, vill volontera i Kenya igen ar det absolut har man ska vara! Det finns sa mycket att hjalpa till med och sa mycket kunskap som behovs spridas!

 

I fredags akte Malin vidare till Kitale for att skriva sin masteruppsats och det var verkligen trakigt. Jag grat som vid alla avsked och blev aterigen pamind om hur otroligt snabbt tiden gar! Snart ar det aven min tur att lamna detta stallet och tiden jag har kvar har ska jag verkligen ta vara pa!! Jag har spenderat all min tid med min vardfamilj och med mina underbara barnhemsbarn! I lordags akte jag och min "mamma" och min "syster" till stan for att ata lunch och fa vara naglar malade i parken! Jag fick ata en hel fisk med bara handerna, fast det var mest ben! Och i parken malade de mina naglar med hennafarg som ar omojligt att fa bort! Sa vi far se hur det kommer ga med knallroda hennanaglar pa sjukhuset nar jag kommer hem! I sondags var vi i kyrkan som vi gar till varje sondag och som faktiskt ar valdigt mysigt och larorikt! Eftersom detta var min sista sondag och alltsa sista dag i kyrkan kallade de upp mig for att sjunga for alla! Sa det var bara for mig att borja sjunga och tacka alla for min tid har! Som tur ar gick det ganska bra och alla jublade och var sa glada over min sang!

 

Pa barnhemmet ar det alltid full fart och nu har barnen skollov sa de ar pa barnhemmet hela dagarna! Faktum ar att de faktiskt aldrig har varit utanfor den har lilla byn, bortsett fran en gang da nagra av dom fick folja med pa en personals brollop. De andra som inte fick folja med var saklart forkrossade. Nar jag fick hora detta och tanke efter vad det egentligen innebar kandes det sa himla orattvist. Jag minns sjalv alla utflykter jag har gjort med skolan och hur mycket jag alskade alla resor som gjordes pa loven. Har finns det helt enkelt inga pengar till nojen utan vartenda krona maste ga till hyran, skolan eller maten och barnen som ar sa otroligt tacksamma och glada har aldrig blivit tagna nagonstans.

Min resebudget var egentligen slut redan innan jag kom hit men jag kan verkligen inte lata bli att ordna en dagsutflykt for barnen pa min sista dag har! Dessutom fick jag reda pa att jag far tillbaka pengar pa skatten och jag kan inte tanka mig nagot battre andamal an att spendera dom pa dessa barnen! Sa nu ar planeringen i full fart och pa fredag ska vi alla 30 barn plus personal och min familj till Nairobi dar vi bl a ska besoka ett djur-barnhem som var barnens storsta onskan! Vi ser alla fram emot det sa mycket och jag vet att det kommer vara vart pengarna och att jag kommer fa sa mycket gladje tillbaka! De har barnen ar verkligen sa himla fina och valuppfostrade och trots att de gatt igenom mer an nagon manniska ska behova gora sa sprider de sa otroligt mycket gladje runt sig och jag ar valdigt glad over att fa vara en del av deras familj!

 

Om det ar nagot jag verkligen har lart mig under min tid har sa ar det att vara tacksam. Manniskorna i den har byn och alla barn pa barnhemmet har egentligen ingenting forutom halsan varandra och de ar sa otroligt tacksamma over det och de visar sin gladje over livet varje dag! Jag har sa mycket att vara tacksam over att det nastan ar jobbigt men glommer ofta bort bade att visa det och att tanka pa det! Det ar sa mycket som jag tar for givet och mycket som jag lagger ner min tid pa som egentligen inte betyder nagot. Men som sagt, halsan och varandra ar det viktigaste och det har aldrig varit tydligare for mig an har! Sa till alla mina vanner och underbara familj! - Jag ar evigt tacksam over att ha er i mitt liv och jag saknar er sa!

 

Imorgon ska jag pa en egen utflykt da jag antligen ska fa besoka mitt fadderbarn! Jag ska faktiskt flyga till Kenyas tredje storsta stad, Kisumo som ligger vid Viktoriasjon, och dar kommer Plan-Kenyas personal att hamta upp mig och ta mig till mitt fadderbarns by! Det kommer bli sa spannande och jag ar glad att jag tog chansen att ordna det!

Idag ar det dock en tyngre dag da min morfar har begravt och jag ar valdigt ledsen over att inte kunnat medverka. Men jag tanker pa er dar hemma och finns med i era hjartan! Jag ar saker pa att det var en valdigt fin begravning och att morfar nu vakar over oss alla..

 

Tafadhali. Rebecca

Idag ar det onsdag och dagarna rullar pa i den lilla byn Kiganjo som den heter och jag har mer och mer kommit fram till att detta verkligen ar slummen till fororten till storstaden Nairobi och aven om jag trivs valdigt bra skulle jag aldrig kunna bosatta mig har! Fyra veckor ar precis lagom, och nu har det redan snart gatt tre! Jag kanner mig ganska hemma har nu och folket i byn har vant sig vid mig och skriker nu istallet Rebecca efter mig nar de ser mig, istallet for muzungo (vithudad)! Jag ar dock valdigt trott pa all lera som bara blir varre for var dag. Det osregnar varje natt och aven om det ar regnsasong har det tydligen aldrig forr varit sa har illa! Vagarna ar helt forstorda och vi har stromavbrott varje kvall. Jag ar ocksa trott pa alla sopor som tacker alla gator och pa avgaserna fran alla tusentals motorcyklar som kor runt overallt! Bortsett fran det har jag inget att klaga pa utan njuter av att befinna mig i Kenya och hade inte velat spendera mina dagar nagon annan stans!

 

Pa sjukhuset gar det bra och hela forra veckan var jag pa barn-modra- och forlossningsavdelningen och fick se massa forlossningar och aven kejsarsnitt! Pa morgonen nar jag kommer dit ar det forst gudstjanst med all personal sen har vi morgonrapport innan nattpersonalen gar hem. Efter det borjar jag med att ga runt till patienterna och badda sangar och hjalpa till med morgontvatten. Sen kommer lakaren och jag brukar da ga med pa ronden. Pa mamma-avdelningen kollar vi hur mamman och bebisen mar, om bebisen ammar bra och, om de har gjort kejsarsnitt, hur val saret laker. Om allt ar bra far de ga hem efter 24h vid en vanlig forlossning och efter 3 dagar efter ett kejsarsnitt. Inne pa barnavdelningen ar det tyvarr inte sa manga barn och tyvarr inte sa mycket som jag kan hjalpa till med. Det ar ett stort rum med 12 sangar i och vid varje sang finns ett litet sangbord och i mitten ett handfat sen ar det inte mycket mer. Det hanger nagra teckningar pa vaggarna men inget annat som skulle tyda pa att detta ar barnavdelningen. Och patienterna far klara sig sjalva for det mesta. Vi hade en kille som fatt en allergisk reaktion med hemska utslag runt munnen och pa snoppen, en liten flicka med svar diarre, en kille med nagon infektion, en for tidigt fodd som hade neonatal sepsis och som aven blivit overvatskad och en nyfodd som hade feber. Inne pa kvinnosidan har vi de som har problem med sin graviditet eller gynekologiska problem. Vi hade manga som hade anemi, en som opererat bort livmodern och en som opererat bort en cysta pa livmodern samt nagra andra gravidtetsproblem som jag inte riktigt kunde uppfatta. Efter ronden ar jag inne pa forlossningen eller pa barnvardscentralen dar vi vager och vaccinerar barn, eller inne pa modravarden dar mammor kan fa radgivning. Vi hade t.ex en grupp med HIV positiva mammor som traffades och samtalade om deras livssituation och om hur man skyddar sitt barn fran sjukdomen. Inne pa forlossningen har vi forstt ett rum med sex sangar dit mamman kommer nar forlossningen ar pa gang da hon ar oppen 3-5cm och har varkar. Dar foljer vi varkarbetet och lyssnar pa barnets hjarta. Nar det ar dags att foda far mamman ga in i forlossningssalen dar vi har tva (helt nya) forlossningsstolar. Ofta gar forlossningen valdigt bra och det har inte varit nagra storre komplikationer, bortsett fran en mamma som forlorade valdigt mycket blod. Om ett akut kejsarsnitt behovs goras sa finns det mojlighet till det men de flesta kejsarsnitt som gors har ar planerade. Da forbereder vi mamman genom att satta nal och koppla dropp, fylla i formular, rakar och tvattar, tar temp, puls och blodtryck samt satter kateter. Inne pa operationen tar vi emot barnet, lindar in det i massor av filtar och passar det tills mamman vaknar upp, eftersom alla modrar sovs under ett kejsarsnitt! Det ar ovanligt att pappan finns till hands och barnet far ofta vara ensam forsta timmarna. Nar det inte finns sa mycket att gora, vilket tyvarr ar ganska ofta, dammar jag eller viker gasbindor som sedan anvands vid forlossningen eller kejsarsnittet.

 

Detta ar ett privatsjukhus dar patienterna far betala for sin vard. Ett kejsarsnitt kostar minst  2500kr vilket ar valdigt mycket pengar har. En vanlig forlossning kostar minst 500 kr. Det fods ca 500 barn i manaden och det finns ett rum dar de kan ta emot for tidigt fodda barn, men de har valdigt daliga resurser for att kunna hjalpa dom. Om svara komplikationer upptacks tidigt skickas de darfor till ett annat sjukhus. Barnmorskorna ar valdigt snalla aven om all personal har en strang attityd till patienterna och de flesta far klara sig sjalva. Jag trivs bra att vara runt mammor och barn men jag kanner att det inte finns sa mycket jag kan hjalpa till med och har darfor valt att ga tillbaka till den generella vuxenavdelningen denna veckan. Dar ar det fler patienter och jag hjalper till med att badda, tvatta, mata, lagga om sar, ge medicin och folja med pa ronden. Har ar varden och behandlingen helt beroende pa hur mycket pengar patienten har. De storsta sjukdommarna ar sjukdomar relaterat till andningsproblem. Det ar valdigt mycket tbc och manga som har svart att andas. Aven jag och Malin har fatt problem med halsen sen vi kom hit och funderar pa om det har med all skit och avgaser att gora.. Efter andningssvarigheter ar det mest infektioner av alla de slag foljt av olyckor och malaria. Eftersom detta som sagt ar ett privatsjukhus ar de patienter som kommer hit patienter som har rad, de andra far vi tyvarr inte traffa. Vi har ett privatrum dar man kan fa vara om man betalar extra. For tillfallet har vi en aldre man dar som har problem med spriten och som har fatt en stroke. Igar ramlade han och slog ut sina framtander! De andra patienterna ligger i salar med sex till 12 sangar i och det ar fullt med mygg och flugor overallt! Harom dagen fick vi in en kvinna som ar den absolut storsta manniska jag sett! Hon vager sakert langt over 200kg och verkligen inte vad jag hade forvantat mig att se har nere! Personalen ar dock annu ovanare vid overviktiga manniskor an vad jag ar och vi hade absolut ingen aning om vad vi skulle gora med henne! Den forsta sangen hon lag i gick sonder och jag fattar fortfarande inte hur de fick over henne till en annan sang! Nu har hon aven fatt diarre vilket ar hemskt da hon inte ens kan vanda sig pa ena sidan nar vi ska torka.. Nagot som jag funderat mycket pa och tycker ar konstigt ar hur lite omvardnad de anvander sig av har! De litar sig helt och hallet pa det medicinska, som det tyvarr ar valdigt ont om. Kunskap om hur omvardnad kan hjalpa patienterna verkar helt enkelt inte finnas! Men jag har markt att det finns mycket okunskap over huvudtaget bland personalen. Pa ett informationsmote som de hade om alkoholism var det inte ens nagon som visste om att det var alkohol i vin! Och det var absolut ingen som trodde pa att det var tre ggr sa mycket alkohol i vin som ol dessutom! Tydligen brukar personalen  rada patienterna att dricka vin istallet for ol!

 

Tiden pa barnhemmet ar anda den tden som jag uppskattar mest och dar jag kanner att jag verkligen gor nytta. Jag har kommit de flesta barnen valdigt nara och tycker om dom allihopa sa frukansvart mycket. Det kommer bli jobbigt att aka harifran nasta vecka.... Den yngsta killen pa hemmet ar fem ar och kom hit for tva ar sedan efter att ha levt sina forsta ar pa gatan. Han ar valdigt liten for sin alder men sa himla sot och helt otroligt duktig pa att dansa! I borjan nar jag kom hit var han valdigt blyg och alltid i bakgrunden men nu vill han sitta i mitt kna och kramas mest hela tiden! Den aldsta flickan ar 15 ar och kom hit till barnhemmet med sin lillasyster for fem ar sedan. De hade ocksa levt pa gatan dar de sniffade lim for att slippa hungern och stal for att overleva. Polisen fangade in dom och placerade dom har. Nar de kom till barnhemmet fick de borja i tredje klass och bada tva fick hogsta betyg i slutet av aret och nu vill de bada tva bli sjukskoterskor! De ar ocksa fantastiska dansare och far mig att kanna mig som en stel pinne! Att ga i skolan ar gratis i Kenya upp till 6e klass. Barnhemmet hoppas varje ar pa att fa donationer sa de aldre barnen kan fortsatta ga i skolan sa lange som mojligt.

 

Tva dagar forra veckan hade vi besok av tva gymnasieklasser, en fran Thika och en fran Nairobi och det var verkligen toppenkul! Dem hjalpte till med hushallsarbetet och lekte en massa med barnen! Vi spelade fotboll, kula, brannboll och dansade och sjong. Alla barnens ogon lyser av lycka nar nagon  kommer for att besoka dom och det ar verkligen harligt att se hur glada pojkarna ar nar det kommer aldre killar for att leka med dom! En av kvallarna blev det dock ett hemskt ovader sa vi fick alla trycka ihop oss i ett litet rum dar vi dansade och sjong och berattade historier. Det blev en riktigt mysig kvall och vi skrattade valdigt mycket allihopa. Nu har det dock regnat sa mycket att det knappt gar att ta sig fram till barnhemmet och deras bakgard ar tackt med lera och vatten och det har aven borjat regna in i huset, sa vi far se hur detta ska sluta! Men det ar fortfarande valdigt varmt och soligt pa dagarna och i fredags kande Malin och jag att vi ville sola och bada lite samt komma bort fran alla lera, sa vi bokade ett rum pa ett hotell i Nairobi vilket var valdigt skont! Vi hade dock lite daligt vader med det var en lattnad att komma till en riktig stad och ga pa riktiga vagar, anvanda riktiga toaletter och varma duschar! Ata pa restaurang och ata massa massa choklad, anvanda riktigt internet, anvanda shorts och linne! Det var skont att fa kanna sig som en turist helt enkelt och ingen hysteri om vi tar fram kameran! Tyvarr fick jag ett trakigt besked hemifran da min morfar som va sjuk i cancer somnade in under fredagsmorgonen. Aven om jag var beredd pa det sa kanns det valdigt overkligt och jag onskar att jag kunde kommer hem till min familj for en stund. Nar jag, for lite mer an ett ar sedan, fick reda pa att morfar hade cancer befann jag mig i Botswana dar jag studerade. Jag lovade da mig sjalv att spendera mer tid med mina morforaldrar och min familj nar jag kom tillbaka. Nar man ar ute och reser blir det sa tydligt att familjen verkligen ar det viktigaste for en och man uppskattar dom pa ett helt annat vis. Men sen nar man ar hemma igen sa fylls dagarna av oftast meningslosa ting och man har alltid fullt upp, aven fast man inte har nagot att gora! Det ar konstigt och nagot jag verkligen ska tanka igenom igen nar jag ater ar hemma. Jag spenderade mycket tid hos morfar pa sjukhuset innan jag akte men da handlade det mest om hans sjukdom vilket var jobbigt. Jag tycker det ar sorgligt och tyvarr vanligt att sjuka manniskor blir sin sjukdom och att allt handlar om den, aven for dom sjalva. Men det ar val sa det ar manga ganger och det ar nog inte forrens halsan sviktar hos sig sjalv eller hos nagon narstaende som man inser vilken otrolig lycka det ar att fa vara frisk. Det ar manga ganger viktigt att tanka pa att det enda, enda, enda den sjuka onskar sa ar det att fa tillbaka sin halsa.

 

Jag har lyckligtvis lite erfarenhet av att forlora nagon. Den forsta narstaende som har gatt bort ar min farmor som dog forra aret nar jag befann mig i Botswana. Da var jag sa tacksam over att ha riktigt nara vanner runt mig som kunde trosta. Denna gangen ar det annorlunda men jag far vara stark och lata livet ha sin gang. Morfar ar for mig en valdigt klok man. En larare som undervisar alla. En tankare som bryr sig om andra. En planerare som fixar hjalper. Han ar korsord, kortspel, klockan och katten. Han hade alltid sa brattom hem, vilket ar lustigt nu nar han hade sa bratt att lamna oss.. Jag ar glad att han slapp lida mer men jobbigt att allt gick sa snabbt, speciellt for min mormor. Mormor, du ar en fantastisk kvinna som betyder sa mycket for alla dina barn och barnbarn. Jag sander tusen kramar till dig! Vill aven ge massor av kramar till min underbara mamma och alla andra i min familj. Ta hand om varandra!

 

Natumaini tutaonana tena. Rebecca

 

 

Annu en sondagskvall och efter en vecka full med volontararbete ar jag helt slut! Det har varit mycket nya intryck och mycket mycket forvirring! I mandags kom en till volontar fran Sverige! Hon skulle egentligen till en annan by och skriva sin masteruppsats men eftersom jag var har tyckte organisationen att det var bra om vi var tillsammans!

 

I tisdags var forsta dagen pa sjukhuset och det ar ett missionssjukhus som heter ST. Malumba. Forsta dagen fick jag en rundtur over stallet och det var faktiskt over forvantan. Det ar ett mysigt stalle med valdigt snall personal och jag kande mig hemma pa en gang. Det finns en barnavdelning och mottagning, modravard och forlossning, tandvard, operation, apotek, dagvard och vuxenavdelningen dar jag skulle vara. Forsta dagen hann jag inte gora sa mycket mer an att folja med och dela ut medicinerna, som det tyvarr ar valdigt stor brist pa. Det var ca 40 patienter och manga var valdigt valdigt sjuka och allt gar valdigt langsamt. Andra dagen hande det mer men jag fattade desto mindre! Jag var med pa morgonronden da en nattskoterska laste lite rapport om varje patient men det enda jag kunde uppfatta vari princip  nar de hade somnat och deras blodtryck. De flesta pratar garna swahili och nar de pratar engelska ar de valdigt tysta och har en svar dialekt, Jag har dock insett hur otroligt lite engelska jag kan nar det kommer till sjukvard! Efter ronden gick vi och halsade pa alla patienter. Det var en man som hade avlidit under morgonen och jag fick hjalpa till att "packa ihop" honom. Det var valdigt brutalt och kandes inte alls bra. Vi kladde av honom alla klader, knot ihop lakanet som han lag i och slangde in honom i deras "barhus" dar fem andra redan lag. Familjen kom senare under dagen och fick ta emot det ovantade dodsbeskedet mitt i var sjukskoterskeexpedition dar det springer fullt med folk. Troligtvis hade han kvavts till dods av sina egna spyor.. Efter det hjalpte jag till att lagga om sar, vi la om en kvinna med amputerat ben dar saret blivit infekterat, massa kirurgsar och massa massa trycksar! Jag kan inte pasta att jag sett manga trycksar innan men dessa var varre an vad jag kunnat forestalla mig! En man hade hela baken bortskavd sa man sag benen och det maste gjort sa fruktansvart ont.. Sangarna de ligger i ar valdigt harda och gamla och de har inget vandschema precis utan de far ligga som de ligger i sangen tills de orkar stiga upp, i princip. Jag tyckte valdigt synd om patienterna och visste inte vad jag skulle gora. Det kandes ganska frustrerande. Sen hjalpte jag till att satta kateter pa en valdigt sjuk man och det var val "ungefar" som hemma men verkade gora valdigt ont. Bara nagon timme efter blev denna mannen akut dalig och vi skulle koppla syrga,s men den stora transportabla syrgastuben som de hade funkade inte och vi fick ta en stor skiftnyckel och forsoka skruva dit regleringen men det gick inte. Och mannens PVK funkade inte och det gick inte att satta ny eftersom hans blodtryck var sa lagt och han hade knappt nagon puls. Tillslut lyckades lakaren fa dit en nal i halsvenen och syrgasen lagades sa mannen blev som tur var stabil. Jag var lite i chock och visste aterigen inte vad jag skulle ta mig till. Som tur ar finns det en lakare har fran Sweitz somn varit har sedan september och han forstod hur forvirrad jag var! Jag foljde med honom pa ronden och han forsokte forklara allt om alla patienter men det kandes som att jag inte fattade nagonting! Det var en kvinna med brutet ben, en som skulle operera bort livmodern, en med diabetes, en med hjartproblem, en med problem med lymfsystemet, en med nagon tropisk sjukdom och en ung kvinna som fick reda pa att hon hade cancer och att den tyvarr inte kan behandlas pa detta sjukhus.. Det var flera man som hade varit med i olyckor, en med njurproblem, en med hepatit, med tbc och manga mystiska magsjukdomar. Manga valdigt sjuka och det kandes jobbigt att se. Nasta dag hjalpte jag till med morgontvatten av de patienter som behovde det och baddade de sangar som behovdes. Alla patienter maste ha med sig sin egen tval och handduk som vi anvander och det var en ganska brutal tvattning. Vi tvattade en man som skulle in pa operation med lite tval och vatten men bytte inte hans sangklader eftersom han anda skulle in pa operation efter en stund.

 

Efter bara tre dagar pa sjukhuset kandes jag mig ganska hjalplos och det ar manga patienter som inte blir sa bra omhandertagna aven om personalen ar duktiga, men det finns inte tillracklig kunskap och inte tillrackligt med resurser av varken material eller pengar. Jag kande mig ganska frustrerad samtidigt som det var valdigt intresant och nyttigt att se. Vi har verkligen varldens basta sjukvard i Sverige och var personalen gor ett otroligt bra jobb och borde bli mer uppskattade!

 

Jag bestamde mig for att fraga chefssystern om jag fick vara pa barnavdelningen istallet vilket till min forvaning gick jattebra! Barnavdelningen hor i princip ihop med forlossningen sa jag blev jatteglad! Konstigt nog var det bara ett barn inlagt. han hade precis fatt kateter och var jatte ledsen och verkade ha fruktansvart ont. Nar han sag mig blev han annu ledsnare och radd sa det kandes inte sa bra. Jag var istallet med pa mottagningen och vagde barn och hjalpte till med vaccineringen! I fredags borjade jag morgonen med att badda alla sangar, tvatta och stada vilket tog ett bra tag! Sedan hamnade jag inne pa forlossningen dar jag som tur var bara skulle titta. Det var en ung kvinna som hade en svar forlossning och kunde inte fa ut barnet. Barnmorskan fick tillslut ta en stor sax och klippa upp underlivet vilket jag aldrig sett innan och vilket sag ut att gora sa hemskt hemskt ont och hennes skrik fick mig nastan att svimma! Men allt gick bra och en underbar liten kille foddes!

 

Efter jag har varit pa sjukhuset gar jag och Malin varje dag bort till barnhemmet som bara ligger tio minuter fran vart hus. Vi hjalper till med att tvatta, stada, putsa skor och laga mat och jag har verkligen insett hur otroligt dalig jag ar pa att laga mat! Bade i hemmet och pa barnhemmet skrattar de at mig nar jag forsoker skala potatis med deras stora kokskniv eller hacka gronsaker haha. Men jag lar mig massa! och maten ar valdigt valdigt god! Sen leker vi med barnen eller later dom pilla med vart har vilket dom alskar! De kan sitta hur lange som helst och bara peta pa oss! Dem alskar var vita hudfarg och sager att vit hudfarg ar bra medans svart ar dalig.. Jag forsoker forklara for dom att bada ar lika bra men manga ar skeptiska och verkar skammas for sin hudfarg.. De och aven alla andra i byn har aven valdigt svart att forsta att vi inte ar fran Amerika, eftersom "alla vita manniskor ar fran Amerika". Alla ar fortfarande valdigt nyfikna och folk i alla aldrar kan komma fram och fraga -Can I touch you? och nar jag halsar pa dom och sager nagot pa swahili jublar de av gladje och skrattar.

 

Jag har dock mer hemlangtan an vad jag trodde och jag tanker mycket pa er dar hemma, speciellt morfar som kampar mot cancer. Du och mormor ar i mina tankar hela tiden. Jag kanner mig ofta ganska ensam aven fast jag har fullt upp hela tiden men det kanns instangt pa nagot vis eftersom vi inte kan ga ut som vi vill och jag saknar att kunna ga ut och promenera eller sola eller bara gora nagot skoj. Men detta ar en valdigt fattig by och mycket varre stallt an vad jag trodde. det ar sa himla skitigt precis overallt och alla vagar ar fulla med lera och sopor! Jag ar anda otroligt glad over att vara har och lar mig mycket om bade mig sjalv, sjukvarden och livet. Jag trivs toppen med min familj, med personalen pa sjukhuset och med alla barnen pa barnhemmet men det ar mycket som ar jobbigt att se och mycket som kanns orattvist och gor en frustrerad och far en att kanna sig hjalplos. Men alla manniskor ar sa hoppfulla och glada och de ar alla valdigt tacksamma over att vi ar har och barnhemsbarnen far mig alltid pa bra humor! Hur kan jag vara ledsen och sakna mamma nar dessa barnen inte ens har nagon?.. De ar sa glada nar vi leker med dom och vi far tusen kramar varje dag! Alla barnen ar otroligt duktiga och barnhemmet gor ett fantastiskt jobb!

 

Mimi ni Mswidi. Rebecca

 

 

Sondagkvall och jag befinner mig nu i mitt nya hem i Thika dar jag kommer spendera kommande fyra veckor. Thika ligger ca 4 mil norr om Nairobi och jag bor i en liten by ca 5km utanfor Thika stad. Jag har ett eget litet rum med toa och dusch och aven om vattnet ar kallt, tar slut valdigt fort och toan knappt funkar sa ar jag valdigt glad och det kunde inte varit battre an sahar! Kvinnan jag bor hos heter Caroline, hon ar 50 ar och larare. For fem arsedan bestamde hon sig for att sluta undervisa och oppnade upp ett barnhem for foraldralosa barn eller gatubarn som ar i behov av ett hem. Barnhemmet ar validgt fattigt och litet och gar inte alls att jamfora med de barnhem jag har besokt tidigare. Jag kommer volontera pa ett sjukhus i Thika stad och spendera all ovrig tid pa barnhemmet och hjalpa till sa gott jag kan.

 

Som jag skrev i forra inlagget slutade var missionsresa forra s;ndagen och i tisdags borjade sex av oss var klattring pa Mt.Kenya medans de andra var pa safari och en del akte hem. Forsta dagen pa var klattring vandrade vi uppfor en stig i tre timmar till forsta overnattningsstugan. Det regnade och blev valdigt kallt, Vi hade en guide med oss och tva kockar samt en varsin kille som bar var stora ryggsack medans vi bar en liten med vatten, camera och energibars. Andra dagen vandrade vi genom trask och regnskog och eftersom vi hade frusigt sa mycket kvallen innan tog vi pa oss massor av klader men solen sken sa vi kladde av oss och smorjde in oss med solskydd. Sedan borjade det regna igen och det blev kallt! Det regnade hela kvallen och vi vandrade i 6 timmar tills vi kom till andra stugan. Vi fick soppa och te att varma oss med sedan vandrade vi upp en timme till och ner igen for att inte drabbas av hojdsjuka. Vi gick alla och la oss efter middagen och vaknade sedan kl 02 for att borja klattra mot toppen och det var verkligen klattring denna gangen. De tva forsta dagarna var ingenting men nu blev det en utmaning! Som tur var sa regnade det inte men det var morkt och vi gick alla i ett led med vara pannlampor och det var som att ta sig uppfor en brant skidbacke full med stenar och grus. Pa vissa stallen var det lerigt och blott och det var nastan lika jobbigt att halla balansen som det var att klattra. pa grund av den hoga hojden blev vi aven alla anfadda efter bara nagra meter! Nar vi kom upp pa glaciaren blev det valdigt kallt och sa fort vi stannade for att hamta andan borjade vi frysa och sa fort vi borjade ga sa borjade vi svettas! Efter tre timmar upp kom vi till massa stenar tackta med sno som vi skulle klattra over och sedan kom vi till en stuga dar vi vilade och vantade pa soluppgangen. Efter det kom den svara biten. En timme kvar till toppen och det blev riktig bergsklattring. Det var branta stup och det kandes som att om man halkade eller tog ett steg fel var det slut. Men utsikten var fantastiskt och omojligt att tro att vi var i Afrika! Nastan uppe pa toppen var vi tvugna att dra oss upp i rep for stenarna tills vi slutligen kom till den tredje hogsta toppen pa Mount Kenya som ar det nast hogsta berget i Afrika efter Kilmanjaro. Vi hade tur med vadret precis nar vi var pa toppen och det var en overklig kansla att komma upp. Jag hade en Kenyansk flagga som vi alla signerat och aven skrivit dit Morfar som jag till storsta del klattrade for. Vi tog massa kort och sedan var det dags att ta sig ner vilket var lattare sagt an gjort men vi klarade det och resten av dagen vandrade vi nerfor i osregn! Efter klattringen akte vi till lodgen dar de andra var och efter en efterlangtad och varm dusch at vi en sista middag ihop. Det kandes valdigt sorligt och konstigt att alla skulle aka hem dagen efter och ett tag kande jag att jag ocksa ville hem. Pa dessa veckor har vi upplevt sa otroligt mycket och traffat sa manga manniskor att det kanns som vi varit borta mycket langre an vad vi har och jag langtade efter att fa komma hem och visa bilder och beratta allt jag varit med om. Men jag visste att det som vantar mig ar den stora anledningen till varfor jag reste hit och jag vet att det kommer bli bra, jag hade bara inte forvantat mig att denna missionsresan skulle ge mig sa mycket och vara sa fantastisk som den har varit! Vi har fatt mota sa manga manniskor som ar i behov av var hjalp. Vi har halsat och skakat deras hander, kramat och hallt deras barn, lyssnat pa deras historier, undersokt deras problem, givit dem radgivning och gjort allt vi kunnat for att hjalpa. Jag ar otroligt glad for att ha varit en del av den resan och aven fast jag som nybliven sjukskoterska kanner mig okunnig och aven fast jag inte kan engelska perfekt har jag gjort detta for deras skull och det har gjort skillnad.

 

I fredags packade vi in alla saker i bussen och korde sedan till Thika for att slappa av mig innan de andra skulle vidare till flygplatsen. Det blev ett hastigt och jobbigt avsked. Jag grat saklart och det kandes som att tiden gatt alldeles for fort. Tva afrikanska kvinnor kom och plockade upp mig pa en parkering och jag hade verkligen ingen aning om vad som skulle handa och jag maste saga att jag var valdigt nervos. En av kvinnan var min kontaktperson i Kenya och efter att jag fragat sa hon att dem skulle slappa av mig hos min vardfamilj. Vi korde in pa mindre och mindre vagar som var fulla med lera efter allt regn och plotsligt hoppar det in en man i bilen som visste mitt namn och som visade vagen till barnhemmet dar Caroline befann sig. Och det var det. Jag var pa barnhemmet hela dagen med Caroline och hon ar verkligen en fantastisk kvinna! Igar foljde jag med henne till hennes mamma dar hon vaxte upp och jag trodde vi skulle pa en familjemiddag for att fira pasken men det visade sig att Carolines syster skulle fa brudavgiften och det var en stor ceremoni med sa mycket folk och otroligt mycket mat! Huset lag langt ute pa landet och Caroline visade mig vart hon och hennes tio syskon vaxt upp och arbetat pa te-falten. Pa vag tillbaka fran hennes mamma presenterades det pa nyheterna att Kenyas nya president var vald och domarna hade bestamt att det blev folkets val sa hela Kenyas befolkning sprang ut pa gatorna och firade. Alla bilar tutade och blinkade med sina ljus och manniskor skrek och sjong och dansade och kramades overallt! Detta hall pa i flera timmar och nar vi korde genom stan var det nastan laskigt for folket var helt galna och hoppade tom upp pa vart biltak och dansade och skrek!

 

Idag har vi haft gudtjanst med alla barnen pa barnhemmet och de sj;ng och dansade for mig. De flesta barnen kommer fran gatorna och har varit misshandlade och beroende av alkohol och droger. De ar alla valdigt blyga och vagar inte riktigt komma nara mig. Imorgon ar det helgdag sa vi kommer spendera dagen pa barnhemmet och forhoppningsvis kommer jag lara kanna dom alla battre. Pa tisdag ska jag till sjukhuset och borja mitt volontararbete. Det kanns bade bra och konstigt att vara har. Tiden da jag inte varit pa barnhemmet har gatt valdigt langsamt och jag kanner mig ganska ensam. Utanfor grindarna till vart hus ar det valdigt lerigt och morkt och fullt med folk overallt. Jag har varit ute pa promenad med Caroline men hon vill inte att jag ska vara ute ensam och jag far absolut inte ga ut nar det ar morkt. Jag vill inte ga runt och  vara radd hela tiden men det ar stor skillnad pa Kenya och Sverige och i den har byn ar de inte alls vana vid att se vita manniskor. Alla stirrar pa mig och manga skriker Muzungo efter mig vilket betyder vithudad. Det kommer nog ta ett tag att bli van vid den har byn men som sagt Caroline och min vardfamilj ar fantastisk och barnhemmet ar underbart. Jag har haft kontakt med kvinnan som hamtade upp mig varje dag och alla ar sa glada over att jag ar har och de flesta ar nyfikna pa mig och vill lara kanna mig! 

Rafiki Rebecca 

Söndag kväll och jag befinner mig i Masai Mara där Maasai-folket bor. Det finns ca 3 miljoner masaier i Kenya och Tanzania och vi har fått träffa flera av dom genom klinikerna vi har byggt upp här. De är ett väldigt speciellt folk som bland annat tror på polygami -månggifte. En man som jag träffade hade 10 fruar och 86 barn! Fruarna gör allt arbete i hemmet och på fälten medan männen jagar eller bokstavligt talat sitter på en sten. Pojkarna blir jägare om de vid 13 års ålder överlever tre månader i vildmarken. Flickorna blir bortgifta när de är 13 år och tidigare om flickans familj behöver pengar då mannen betalar flickans familj med kor. Flickorna blir omskurna mellan 5-13 års ålder för att försäkra att hon är oskuld när hon gifts bort. Ofta görs könsstympningen i hemmet då en nål används till alla flickor i familjen. Ofta är det enda bedövningsmedlet som används en flaska med kallt vatten som slängs på underlivet innan. Många många flickor blir väldigt skadade och får fruktansvärda problem efter eller mister livet. Organisationen som jag reser med har precis startat upp ett hem för unga flickor som rymmer hemifrån för att slippa könsstympning och bortgifte och vi besökte hemmet en dag och fick träffa åtta flickor som på olika sätt tagit sig dit. Det var ett väldigt känslofyllt möte och många tankar som kom upp. Den minsta var bara 5 år och hade redan blivit tvungen att ensam lämna sitt hem och sin familj för att få en chans att ändra sin livssituation. Det är så konstigt och så orättvist att vart du föds är så avgörande över hur ditt liv kommer se ut. Jag tycker det är viktigt för oss som hade turen att födas på rätt ställe att alltid komma ihåg att 90% är bara tur. Tur att vi föddes i ett bra land eller tur att vi föddes i en bra familj eller vad det nu kan vara som gjorde att vi "lyckades". Bortsett från det är vi precis samma som dessa barnen och kunde lika gärna ha levt deras liv. På många sätt är vi väldigt lika de människor som jag har mött i kliniken och en viktig kärna som jag har sett hos alla oss här och hos alla patienter är just kärleken till ens familj. I grund och botten är det den som är viktigast oavsett hur rik eller fattig du är eller oavsett om du bor i Kenya eller Sverige. 

 

Även här hade vi kliniken uppbyggd i en skola och det var så många barn som kom till oss med huvudvärk. Det visade sig att de flesta var väldigt uttorkade vilket inte var konstigt då det kom fram att barnen bara får en kopp vatten om dagen och de flesta av dom har två timmars gångväg till skolan och sedan hem igen! Det var många barn med ögoninflammation och öroninflammation och det var så många flugor precis överallt som satt på barnens ögon och mun och öron och gjorde infektionen värre. Vi hade även en tioårig pojke som kom in med svullet öga vilket troligtvis var en stor tumör som växte bakom. Han kom utan föräldrar och vi försökte förklara för honom att han måste få den bortopererad men att vi inte kunde hjälpa honom. Och troligtvis kommer ingen annan heller kunna hjälpa honom heller vilket troligtvis kommer ta hans liv vilket får en att känna sig ganska liten.. Vi hade en kvinna som kom och bad om hjälp för sin dotter som inte kunde gå så vi bad henne försöka få dottern till kliniken. Några timmar senare kommer hon bärande på en åttaårig tjej som på någon sätt var handikappad. Hennes ben var så smala och vridna i en konstig ställning. Troligtvis hade hon vid födseln eller vid tidig ålder brutit höften och aldrig fått den tillfixad vilket har låst fast benen i denna konstiga ställning och nu omöjligt att fixa till och omöjliga att gå på. Flickan hade även en väldigt otäck svampinfektion. Vi gav medicin mot infektionen men förklarade att hon aldrig kommer kunna gå. Vi gav även flickan ett stort gosedjur och det leendet vi fick då hon insåg att det var till henne kändes verkligen i hela kroppen och fick tårarna att ännu en gång komma upp. Lite lycka i all sorg.

 

Jag hoppas ni inte tycker att det jag skriver är för deprimerande för även om det många gånger är väldigt sorligt är det också så mycket lycka. Att vi ger tio minuter av vår tid för att ta emot dessa patienter betyder så mycket för dom även om vi i många fall inte kan göra så mycket. Men med lite hjälp här och lite hjälp någon annan stans kan det bli något stort. Vi mötte många Maasai krigare som hade olika sorters problem och många var verkligen trevliga och nyfikna på oss och villiga att lära. kvinnorna sålde fantastiska smycken och männen visade alla sina vapen för oss. Vi mötte många barn men också väldigt många äldre och det är fantastiskt att se vilken respekt dessa människor visar för sina äldre!

 

Även här var det väldigt mycket svampinfektion vilket inte var så konstigt efter att vi besökte deras "toalett" vilket var ett hål i golvet men fullt med urin och avföring på hela golvet runt om. Parasiter kommer ofta genom fötterna och då många människor här går barfota är det som sagt inte konstigt. 

 

Vi hade sista kliniken i fredags och efter det har vi bl.a. Besökt Rift valley och campat och åkt på safari! I gårkväll satt vi alla runt lägerelden och var och en delade med sig av något från resan eller tackade någon som dom tyckt gjort något extra bra. Det blev väldigt känslosamt och mycket tårar och mycket glädje som kom fram och vi alla har minnen som vi aldrig kommer glömma. För många har denna resan gett en helt annan livssyn och jag är väldigt lycklig över att jag vågade ta denna chans för det har gett mig så mycket tillbaka. Både kunskap, livssyn, vänskap och glädje! Jag har verkligen haft en underbar tid med alla dessa fantastiska människor! Imorgon ska vi tillbaka till Nairobi och sedan är det dags för mig att bestiga Mt.Kenya!

 

Habari gani Rebecca 

Ännu en dag på kliniken och jag lär mig en massa! Här finns så mycket kunskap att hämta av så många kloka människor! Idag har jag och Priscilla, en läkare från Indien haft en liten kvinnoklinik där vi har tagit emot alla kvinnor som är gravida eller helt enkelt kvinnor som har andra kvinnoproblem. Som tur va verkade alla graviditeter gå bra så vi gjorde undersökningar och gav sedan mest ut järntabletter och vitaminer. Alla patienter vi träffar ger vi även masktabletter eftersom i princip alla har parasiter i kroppen. Många har även svamp i underlivet och på kroppen. Vi har undersökt massa massa bröst och lärt kvinnorna hur dem själva kan kontrollera sina bröst. En kvinna hade knölar över hela bröstet och en stor lymfknut under armhålan.. Tyvärr fanns det inte mycket vi kunde göra för henne utan hon måste in till sjukhuset i staden. En kvinna berättade att hon blev slagen av sin man och förlorat sin syn på ena ögat. Vi misstänkte att hennes dotter också blev misshandlad eftersom hon vid sju års ålder ibland blöder från underlivet.. Alla barnen är så himla små och ser flera år yngre ut än vad dom är och det är så många sjuka barn.. De flesta har problem med feber och hosta eller någon infektion. Många många är undernärda och många är har olika sorters problem med magen. Sen är det även många fall av tbc och malaria. Vi delar ut mediciner och lyssnar på hjärta och lungor och kollar öron och ögon och mycket mycket mycket rådgivning! Vi har en fantastisk barnläkare med oss som arbetat flera år i Sydamerika och han jobbar verkligen hårt här! senare under dagen var jag med en allmän-läkare och tog emot patienter. Vi hade bland annat en kvinna som hade ett svårt hjärtproblem, en kille som hade tarminfektion, en kvinna med förstoppning, en med öronproblem, många med urininfektioner, många med dålig syn och många många med värk. Och en hel del som vi inte har en aning om vad det är. Vi hade en liten bäbis som var helt undernärd och behövde akutvård och en ung kille som kom in med brutet lårben!.. Sen finns det dom som är helt friska men som vill träffa oss och bara få någonting. Vi ger ut vitaminer till nästan alla och alla är så tacksamma! De flesta vet inte ens hur gamla de är men det finns en del som är långt över sextio och som bara klagar på att de inte längre orkar springa så långt, så många är även friska! Och det är fantastiskt att se hur glada de gamla blir över att få ett par glasögon! Alla har alltid ett stort leende på läpparna när de lämnar kliniken men många gånger är det jobbigt att veta att vi egentligen inte kan göra så mycket för dom. Men några som verkligen gör skillnad är all tandvårdspersonal! Patienterna här har Alla så dåliga tänder så dom både lagar och för det mesta drar ut flera tänder hos nästan alla, även barnen..

 

Alla som jag reser med är så otroligt underbara människor och jag kunde inte haft bättre reskamrater! Ibland på kliniken är det svårt att förstå det medicinska och alla olika termer men det funkar och som sagt jag lär mig massor varje dag. Och efter kliniken har vi det bara trevligt tillsammans och äter väldigt god mat! Och det är varmt!! Sjukhuskläderna blir helt genomblöta och allt klibbar fast på huden! Blir många flaskor vatten för att inte bli uttorkade! Men Kenya är, precis som de andra afrikanska länder jag besökt, helt fantastiskt och det känns hundra procent rätt att var här! Även om man ibland undrar hur stor skillnad vi egentligen gör. förhoppningsvis är det mer än det ibland känns som men det är väldigt frustrerande att se hur dessa människor lever och veta att det inte går att hjälpa alla. Jag tycker dock att det viktigaste är att vi inte blundar för fattigdomen. Att bli sedd är viktigt för alla, oavsett vilka levnadsförhållanden som råder. Och fattigdomen finns överallt och alla borde bevittna den i någon form, om så bara för att uppskatta sitt eget liv mer och så småningom, förhoppningsvis finna kraft att hjälpa någon annan. 

 

Kwaheri Rebecca 

Fyra dagar i underbara Kenya har nu passerat och vi har rest från Nairobi ut till kusten till staden Mombasa! Jag och ca 50 andra fantastiska människor bestående av läkare, sjuksköterskor, tandläkare, tandsköterskor eller andra varmhjärtade människor som på något sätt vill hjälpa till! De flesta är från USA och sen är det jag och några från Indien, Singapore och England! Hittills har vi byggt upp små kliniker i skolor där vi ger gratis sjukvård och tandvård och patienterna är helt fantastiska! De flesta har riktigt svåra problem som vi tyvärr inte kan göra så mycket åt men många kan vi hjälpa och många kommer bara för att få berätta om sina problem och få lite vitaminer eller bara för att få träffa oss! Organisationen som jag reser med har varit här varje år i många år så gruppen är välkänd och varje klinik blir besökt av hundratals människor. Människor som annars inte har tillgång till någon sjukvård över huvudtaget. Människor som bor i små enkla boenden mitt ute i ingenstans utan vatten och utan el. För dessa människor är varje dag en fråga om att överleva men ändå sprider de så så mycket glädje till oss! Vi som har allt vi kan önska och mer.