nurseinafrica.blogg.se

Det känns overkligt och väldigt tråkigt att mina 12 veckor i Afrika nu är slut... Och det både skrämmer mig och glädjer mig att jag trivs så bra på resande fot, men tyvärr pappa så längtar jag redan till nästa äventyr! Men nu är det dags att komma hem och som alltid med resor så är det jobbigt att lämna ett ställe där man mår bra och människor man trivs med.. Jag hatar verkligen att säga hejdå och ibland känns det som att det nästan inte är värt det. Vad är meningen med att träffa så många underbara människor som man sen måste lämna? Vad är meningen med allt överhuvudtaget? Jag brukar inte fundera över filosofiska tankar men att möta så många olika sorters människor och se så många olika livsöden får mig verkligen att fundera. Framförallt får det mig att känna tacksamhet. Att inse hur otroligt bra jag har det, både hemma och på resande fot, gör mig verkligen glad. Kanske är allt vi egentligen behöver för att vara lyckliga bara att inse hur otroligt bra vi har det? Att leva som volontär här har fått mig att förstå mer och mer att om man har något som gör en glad och som man brinner för behöver man inte mycket mer än tak över huvudet och mat för dagen, och några nära och kära såklart. Men det har också fått mig att fundera hur de utan tak och mat ser på livet. Alla de hundratals människor jag ser tiggandes på gatan här varje dag och alla sjuka patienter utan några pengar till vård.. Kan de hitta något som gör dom glada och som får dom att fortsätta kämpa? Jag undrar verkligen var ifrån de får styrkan att fortsätta? Kanske är det så enkelt att de helt enkelt inte har något val och att de inte ens funderar på meningen med livet eller något annat som vi i västvärlden är så fokuserade vid? Jag känner mig iallafall lite klokare efter min tid här och jag vet lite mer om vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Jag känner att jag har fått en helt annan förståelse över andra människor och även över livet och dess motgångar och medgångar. Nu, även om jag hade velat stanna längre ser jag fram emot att komma hem. Hem och träffa min underbara familj och vänner, börja jobba på ett underbart jobb och sedan förhoppningsvis börja plugga igen för att sedan, om jag får en chans, komma tillbaka till Afrika! 

 

Sista veckan på sjukhuset var jag på kirurgavdelningen som, även om det alltid är väldigt rörigt, var ganska lugn. Nästan alla bombskadade har fått åka hem fast vi hade en kvinna som dock var riktigt skadad av bombsplittret och som inte klarade sig.. Vi försökte få ihop hennes sår men det var helt enkelt för mycket.. Kvinnan med diabetesfoten klarade sig inte heller utan dog bara en liten stund efter att vi lagt om foten för sista gången.. Vi fick in en man med samma problem fast på båda fötterna och vi försökte få ordning på såren så han inte behöver amputera båda fötterna men det ser inte ljust ut. Hans diabetes är ingen koll på och såren är väldigt svåra att rengöra med de medel vi har. Och han har fruktansvärt fruktansvärt ont. Han kallar mig sin ängel, malaika på swahili. Patienterna är verkligen så tacksamma över oss volontärer och även fast de flesta inte kan prata engelska kan man alltid kommunicera på något sätt och framförallt visa omsorg vilket är väldigt uppskattat då det inte finns hos den lokala personalen. Min favoritpatient James som blev skadad i en motorcykelolycka var verkligen tråkigt att säga hejdå till. Han har varit där under hela min tid här och det har verkligen varit intressant att se hur hans sår blir förbättrat. Vi kallar honom för "the wound of africa" eftersom såret har formen av Afrika. Han gick först till det lokala sjukhuset där de planerade att amputera bort hela benet! Men här har vi snart lyckats att hela det och han är så glad och älskar verkligen oss volontärer!

 

Jag gick en dag för att besöka det lokala sjukhuset och det var så otroligt mycket patienter överallt!! De verkade inte vara lika illa som det i Kenya men tillräckligt illa för att ingen borde behöva bli behandlad där. Annars under veckan har det varit mycket såromläggningar, några nya brännskador och några motorcykelolyckor.. En flicka som blivit påkörd och några andra kirurgiska fall som jag aldrig blev insatt i. Det har varit lite struligt på sjukhuset efter bomboffren och vi har inte kunnat ronda varje dag vilket gör att ingen har riktigt koll på vad problemet är och vad som behövs göras. Och jag förstår verkligen inte hur de klarar av att ha allt skrivet för hand! Det är helt omöjligt att läsa både medicinlista och sjukdomshistoria och allt försvinner hela tiden! Vi spenderar mycket tid med att försöka klura ut vad läkaren har skrivit eller leta efter papper, journaler eller röntgenbilder! Vi har även haft dagmottagning dit patienter kommer för omläggning, suturborttagning eller gipsborttagning. Vi hade en liten flicka som vi skulle klippa bort gipset på som hon hade över hela benet och gipset hade skärt in i hennes baklår så hon hade ett stort otäckt sår och skrek  något hemskt när vi klippte bort gipset.. Hon kommer nog ha hemska minnen av oss vita människor stackarn. Dom tror inte riktigt på smärtlindring här och har heller inte tillgång till det och jag har verkligen fått höra de hemskaste barnskrik någonsin och så många av de brännskadade barnen måste blivit väldigt sjukhus-traumatiserade.. 

 

Efter att min dag på sjukhuset är klar har jag ofta åkt till ett barnhem och hjälpt till. Det finns flera olika barnhem i staden och mycket för oss volontärer att göra! Jag har varit på ett barnhem där de har barn som är nästan nyfödda och upp till fem år. Vi hjälper till att mata och vila och leka.. Det är många av barnen som inte ser ut att må bra och som skulle behöva vård och det är alltid lika jobbigt att åka därifrån.. Sista dagen ordnade vi från sjukhuset gratis HIV-testning för alla barnen på barnhemmet då vi sjukvårdsvolontärer och en sjuksköterska tog med utrustning dit och testade alla barn och fick som tur var väldigt goda resultat! 

 

Eftersom detta är mitt sista blogginlägg skulle jag vilja säga något som kan avsluta det hela och det enda jag egentligen kan säga är att om du får chansen, åk som volontär, ge en liten del av dig själv och du kommer få så mycket kärlek tillbaka! Så många av oss reser runt i världen och njuter av livet men som volontär får du fortfarande uppleva det bästa av landet samt ge något tillbaka vilket är en underbar känsla! Många undrar varför jag gör detta och kanske funderar några på att det är för att jag själv ska må bra och det har jag också funderat på, men för mig spelar det ingen roll om det är en självisk handling eller inte för jag mår bra, andra mår bra och kärlek sprids vilket bara kan göra världen till en bättre plats! Jag antar att det är samma anledning till varför jag ville bli sjuksköterska, eftersom det får mig att må bra när jag kan hjälpa andra att må bra. För mig är en sjuksköterska i grund och botten en som ska få sina patienter och medmänniskor att må bra och det är ett fantastiskt yrke som borde bli mer uppskattat! I Sverige tycker jag att vi framförallt är duktiga på omsorg om våra patienter och jag förstår verkligen inte de människor som kan klaga på vår vård! Jag har sett människor här blivit fruktansvärt illa behandlade av sjukvårdspersonalen men inte en enda har någonsin klagat på vården! Trots att patienterna får betala är det bara tacksamma över att någon vill hjälpa dom att må bra, även om de inte alltid får den vård de behöver. Vi har mycket att lära av de människor som enligt oss "inte har någonting" men kanske är det många gånger tvärtom. Jag älskar verkligen uttrycket "some people are so poor, all they have is money" och jag har aldrig förstått det bättre än nu!

 

Efter att mitt volontärarbete tog slut åkte jag och tre andra volontärer på en avslutande resa där vi först var på safari i Tanzania och sedan några underbara dagar på ön Zanzibar som är ett av de bästa ställena jag varit på! Så otroligt vackert och ett helt fantastiskt avslut på detta äventyr! Och nu, efter ett jobbigt dygn på flygplatsen, är jag snart påväg hem och det känns som att inget kan få mig upprörd eller arg längre! Allting löser sig alltid till slut och alla dagliga små motgångar är ingenting mot de kamper som så många människor kämpar mot varje dag! Från och med nu hoppas jag att jag kan fokusera på det viktiga i livet och jag kommer alltid minnas och fortsätta ta lärdom av alla fantastiska människor jag har mött! Volontärer, patienter, sjukvårdspersonal och vänner. Stort tack! 

 

Asante sana 

Rebecca 

Tve veckor har nu gatt i Tanzania och jag kunde inte ha valt ett battre stalle att avsluta min volontarresa pa! Jag onskar bara att det hade kunnat vara langre! Kanslan av att komma hit var pa nagot vis befriande. Det ar inte sa mycket elande runt omkring och det kanns pa nagot konstigt vis lattare att andas. Det ar valdigt skont att bo i en stad igen och kunna gora normala saker som att ga ut och ta en fika eller promenera hem fran stan och det ar valdigt roligt att bo och jobba tillsammans med andra volontarer! Just nu ar vi 20st volontarer dar jag bor och de flesta ar forvanadsvart fran Danmark, men det ar aven volontarer fran Tyskland, Spanien, England, USA och Canada och sa jag fran Sverige! Pa sjukhuset ar vi nu 4st fran mitt boende medans de andra ar pa olika barnhem, skolor eller hjalpcenter. Pa sjukhuset finns aven andra volontarer fran andra organisationer sa vi ar sammanlagt 11 st dar och de flesta ar lakarstudenter fran USA. Det ar bara jag och en annan tjej fran Australien som ar kvalificerade sjukskoterskor. Det kanns som att hela stan ar full med volontarer och det later hemskt men jag maste saga att det ar valdigt skont att ha vita manniskor runt omkring sig! Jag kanner mig inte sa uttittad och annorlunda langre utan det ar liksom inget konstigt att vara vit har. Fast folk tittar fortfarande pa en och kallar oss Muzungos, men det ar mest for att de tycker att vi alla ser likadana ut och kan inte komma ihag vad vi heter! Jag ar iaf valdigt glad over att vara har och kan inte forsta att min resa bara verkar bli battre och battre aven om starten var helt otroligt underbar!!

 

Jag volonterar pa sjukhuset mandag - fredag mellan ca 8-14. Sjukhuset ar, liksom det i Kenya, ett missionssjukhus som heter St. Elisabeth och det ar mycket av utrustningen som ar donerat fran USA eller Europa. Ibland ser man lakare som gar runt med rockar dar det star "ELEV" eller "apoteket" pa vilket ar valdigt kul! Sjukhuset ar likt det i Kenya fast har finns det mer att gora och tack vara de andra volontarerna blir det lattare och roligare att arbeta. Den lokala personalen ar inte sa valkomnande om man sager sa. Ingen som haller en i handen och visar en runt direkt utan man far klara sig sjalv och ta for sig om man vill ha nagot att gora. Men det finns inga som helst regler och vi alla, oavsett om vi ar studenter eller fardigutbildade, far gora precis allt! Forsta veckan var jag runt pa de olika avdelningarna for att se sa mycket som mojligt och jag borjade pa modravard och forlossningen! Avdelningen bestar av ett rum med de blivande mammorna och ett rum med de som har forlost och ett rum dar forlossningen sker! I det forsta rummet gor vi inte sa mycket utan gar med nar lakaren gor ronden och antecknar vad han sager, lyssnar pa barnets hjarta, och vantar pa att verkarna ska starta. Nar forlossningen borjar narma sig tar vi in kvinnan i forlossningsrummet dar det finns tre sangar. Vi kollar hur mycket oppen hon ar och satter dropp sen nar hon ar 9-10 cm oppen far hon borja krysta och forhoppningsvis fods en frisk liten unge. Om forlossningen inte kommer igang finns det en operationssal dar kejsarsnitt kan utforas. I det sista rummet far mamman och bebisen vara ca ett dygn om de bada mar bra innan de far aka hem igen. Och for det mesta gar allting valdigt bra men det kanns lite som att allting ar en chansning och att vi egentligen inte har nagon aning om hur det ska ga. Det ar inte sa mycket gladje under forlossningen utan det handlar bara om att foda ungen och de bryr sig inte sa mycket om att ge mamman och barnet nara kontakt och att lata dom ha den forsta stunden tillsammans. Det ar heller ingen omvardnad eller karlek till mammorna utan nar de ar pa vag att foda bli de lamnade helt ensamma i forlossningsrummet och tilltittade da och da for att se om forlossningen kan starta. En kvinna som var MTCT-1, vilket innebar att hon ar HIV-positiv, lag i forlossningsrummet helt sjalv nar jag kom en morgon och hon var da oppen 8cm och madde inte alls bra. Lakaren kom och tittade till henne nagra ganger under dagen men efter fyra timmar var hon fortfarande bara oppen 8cm. Hon skrek for att hon hade sa ont och sjukskoterskan slog till henne nar hon greppade tag i min hand.. Efter det fick vi satta ett till dropp och kateter och ta in henne for kejsarsnitt.. En annan morgon nar jag kom dit lag det en liten liten bebis under varmelampan helt ensam inne i forlossningsrummet. Han hade syrgas och dropp och var alldeles bla om lapparna och fingrarna! Han andades valdigt valdigt ytligt och snabbt och jag trodde nastan att han holl pa att do. Det var en masaikille som hade fotts i hemmet tva veckor tidigare. Efter nagra dagarn hade han fatt feber och blivit dalig men masai-folket soker vanligtvis inte vard utan de forsokte hjalpa honom hemma men nu hade han blivit sa dalig att de var tvugna att komma till ett sjukhus. Han hade en svar lunginflammation och vi var tvugna att skicka honom till ett storre sjukhus eftersom vara resurser var for fa for att radda honom.. Under tiden jag varit har har endast en forlossning slutat illa da barnet var dott nar det foddes. Barnet var sa himla litet och hela situationen var bara sa hemsk att jag faktiskt lamnade rummet och vet inte riktigt vad som hande.. Men alla verkade ta det lugnt pa nagot konstigt satt och efterat lag mamman i rummet med de andra mammorna och deras nyfodda bebisar och verkade helt accepterande av vad som hant med hennes barn.. Kanns som det pa nagot vis ar en helt annan mentalitet har. Alla ar sa himla starka och visar ingen svaghet.. Det kanns konstigt att vara sa kanslig och rord av allt som hander har nar ingen annan visar nagra kanslor. Men jag antar att aven jag har blivit hardare pa nagot vis. Jag har varit med vid manga forlossningar nu men tycker fortfarande det ar sa fruktansvart otackt nar de klipper upp mamman att jag oftast inte kan titta pa, men att vara med och forlosa ett barn ar helt fantastiskt. Jag beundrar kvinnorna sa otroligt mycket och bebisarna ar ju bara det sotaste som finns!! onskar att jag kunde stoppa ner en av dom i vaskan och ta med hem!

 

Sen har jag varit pa kirurgavdelningen dar de flesta volontarerna befinner sig, eftersom det ar har det finns mest att gora. Det ar tva salar, en for kvinnor och en for man, med 10 sangar i varje och blandat i alla aldrar. Pa den manliga sidan ar det, liksom i Kenya, mycket motorcykelolyckor och pa den kvinnliga sidan tyvarr manga brannskadade barn.. Pa morgonen gar vi med lakaren pa ronden och forsoker skriva ner vad han sager i de otroligt roriga journalerna som vi far bara runt och forsoka halla reda pa! Det ar en lakare som ar valdigt valdigt duktig och som alksar att stalla tusen fragor till oss volontarer sa varje rond blir som ett litet quiz och vi lar oss massa! Efter ronden tvattar vi till storsta del sar, ger medicin, kopplar dropp eller viker gasbindor som vi anvander till omlaggningarna. De flesta saren ar fran olyckor och vi tvattar alla sar med natriumklorid och sedan nagot bakteriedodande innan vi plockar bort dod hud och lindar om med bindor. Pa brannsaren smorjer vi in med salva och lamnar saren oppna under en slags bur som barnet (oftast) far ligga under. Nar jag hade min praktik pa vardcentralen i Karlskrona fick jag se en hel del bensar men saren som jag far se har ar helt ofattbara och sa valdigt otacka och framforallt illaluktande! Det kanns som en vag av otack dod doft som kommer emot en nar man gar in i salen! Och patienterna far ligga i sangen tills saret ar tillrackligt lakt for att ga hem och om de vill ha mat eller dricka far deras narstende ta in det. Det ar manga otacka sar fran motorcykelolyckorna och pa manga dar men ser in till benet! Den ar en kille inlagd som har ett helt otroligt sar langst hela benet. Han ar bara 18 ar och hade en natt for tva veckorsen varit ute och sprungit i skogen da hans ko hade smitit. Han trodde forst att han da hade skadat sig pa en kvist eller liknande men det visade sig att han blivit biten av en orm och giftet hade spridit sig och infekterat hela benet och nu har hela huden ramlat av sa man ser adrerna och allting! Vi har en kvinna som kom in forra veckan med ett diabetessar pa foten som hon forsokt hela hemma med orter och annat eftersom hon inte har rad med sjukvard. Men tillslut var hon tvungen att komma in da hela foten i princip ar dod och omojlig att radda. Flera av tarna har ramlat av och det ar ett djupt sar undertill av foten som ar helt svart och luktar nagot sa fruktansvart!! Vi tvattar foten och lagger om varje dag och vantar pa att hon ska bli tillrackligt stabil for att kunna ga igenom en operation dar de ska kapa av benet. Vi tog in henne till operationssalen harom dagen och jag skulle fa vara med och titta men i sista stund bestamde de att de inte gick eftersom hon var for dalig. Och det ar inte konstigt da de har absolut noll koll pa hennes diabetes och vad hon far i sig eller nagonting.. Vi kollar blodsockret kanske 2 ggr om dagen och insulindosen ar valdigt osaker och jag ar osaker pa om hon kommer klara sig over huvudtaget.. Ett annat intressant fall var en man som hade blivit inburen en natt da han hade blivit sonderslagen av polisen. Han hade tom ett skottsar pa benet som vi far lagga om! Det ar valdigt valdigt vanligt att polisen missbrukar sin makt har och kan i princip sla ihjal vem som helst om de har lust till det! Denna mannen hade troligtvis varit berusad men enligt honom bara gatt pa gatan och inte gjort nagot brott da polisen stoppar honom och borjar sla honom.. Vi har aven en liten kille som blivit pakord av en bil och ett stort sar i ansiktet.. Det absolut jobbigaste ar barnens brannsar och det ar lika hemskt varje gang vi ska tvatta och lagga om dom. Vi har en flicka som ar brannskadad over brostet och ut pa armarna da hennes klanning av okand andlening hade borjat brinna och brant sonder henne innan de kunde slacka! Hennes mamma vill att vi lagger om saren med en aloeverakram som hon har koppt och flickan riktigt skriker i minst tva timmar efter att vi har smorjt in henne... Sen ar det en liten 3arig flicka som blivit brand av varm grot som hennes mamma kokade. Hon har brannsar over hela ryggen och ner over rumpan och benen och det ar riktigt riktigt hemskt och jobbigt att behova tvatta henne for det gor sa fruktansvart ont. Men det varsta av allt ar att mamman slar till henne om hon skriker for mycket nar vi tvattar.. Jag klarar knappt av att vara dar inne och brukar helst be nagon annan att gora det.. 

 

Pa medicinavdelningen har jag knappt varit da personalen knappt pratar nagon engelska och i princip ignorerar oss volontarer. Men sjukskoterskorna gor inte sa mycket, forutom att ge medicin och gar med lakaren pa ronden.. Det finns aven ett rum med barnavdelning och det ar faktiskt ganska fint med massa djur ritade pa vaggarna. Men det ar bara ett rum med 10 sangar i och mammorna med deras barn. Det ar manga barn med malaria, diarree eller hjarninflammation och de flesta far bra behandling och kan ga hem igen. Jag onskar att jag hade kunnat vara mer pa barnavdelningen men allting ar sa otroligt annorlunda fran hemma och jag skulle sa garna vilja ge barnen lite karlek men det kanns som det inte riktigt gar har. Oftast ar barnen sa daliga och ligger bara i sangen med mamman brevid och vantar pa att medicinen ska hjalpa. Det ar ingen gladje och ingen lek eller kramar utan om barnet ar tillrackligt frisk for att vara uppe far dom ga hem igen. Och barnen ar sa himla duktiga! Aldrig nagon som grater eller skriker utan de bara ligger vid sin mamma och stirrar med stora ogon om nagon av oss volontarer gar med! En dag hade vi en annan volontar som tog med sig alla barnen fran hennes barnhem for att tasta dom for HIV. Jag och en annan tjej testade alla 30 barnen och lyckligtvis var alla negativa!! Vi anvande oss av ett gratis HIV/test-kit dar man bara behover nagra droppar blod som man blandar med en vatska. Vi stack alla barnen i fingret och jag ar sa imponerad over hur dom hanterade situationen! Nalen som vi sticker med ar inte direkt som i Sverige utan det ar en nal som vi i princip haller mellan tummen och pekfingret och far sticka med fart vilket maste vara valdigt skrammande for barnen men de var otroligt duktiga!

 

Pa min fritid umgas vi alla volontarer antingen hemma i vart hus dar vi spelar kort, gitarr, sjunger eller tittar pa film. Eller gar vi till en pool och solar och tar det lugnt, eller runt i stan och fikar eller shoppar eller sa gar vi till en masaimarknad dar de saljer otroligt mycket fina afrikanska saker!! Pa kvallarna gar vi ibland ut och dansar och tar en drink och pa helgerna oftast nagon utflykt. Vi akte nagra stycken forra helgen till en Masai-by for att se ett brollop! Det var otroligt intressant och Masai-manniskorna ar valdigt valdigt speciella. Det ar mycket om man och kvinnor och deras manggifte, om konsstympningen och om krigandet. De far absolut inte visa nagon smarta och de berattade att om att en pojke som blir omskuren vid 15 ars alder visar nagot tecken pa smarta blir han utvisad fran byn och i varsta fall avrattad! De visade oss runt i hela byn och foklarade hur de levde. De kvavde en get framfor vara ogon och vi fick sedan se pa nar de styckade den och smaka dess blod som Masai-mannen dricker for att bli starka!!.... Vi kunde dock inte ata nagot av maten de bjod pa.. Sen var det fullt med dans och sang innan brollopet borjade och alla var otroligt glada och vackert smyckade! 

 

I sondags var det en stor olycka i Arusha da en bomb sprangdes i en av kyrkorna!! 7 manniskor dog pa plats och over hundra blev svart skadade och minst 70 som behovde laggas in pa sjukhus. Pa sjukhuset dar jag volonterar har vi tagit emot ca 20 st och det har varit kaos hela denna veckan!! Alla har fruktansvarda sar fran bombsplittret och vi tvattar och lagger om sar hela tiden! Det kanns helt overkligt att varda dessa manniskor och helt ofattbart att det hande har! Flera av dom har stora hal i benen och lakarna har forsokt att operera alla och fa ut allt splitter och stanga halen men det ar valdigt svart och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Det kanns bara helt overkligt men alla jobbar pa for fullt och forsoker gora det basta far att fa resurserna att racka till och manga av patienterna har faktiskt kunnat lamna sjukhuset nu i slutet av veckan! Men det har varit en valdig kaos och uppstandelse pa sjukhuset och det har varit fullt med radio och tv och ministrar och till och med presidenten som kommit for att se!! Det ar fullt med praster och nunnor som kommer for att ge sin valsignelse och aven vanliga manniskor som kommer for att bidra med en donation! 

 

Jag kanner mig helt slut efter denna veckan och ser fram emot en lugn helg da jag bara ska ta det lugnt i den underbara solen som antligen har kommit tillbaka efter en jobbig vecka av regn! Det kanns bra av att verkligen kanna att man kan hjalpa till och alla patienterna ar sa himla tacksamma och sjukskoterskan som jobbar pa kirurgavdelningen ar helt underbar och hade aldrig klarat sig utan oss volontarer! Det ar jobbigt delvis pa sjukhuset men aven om det inte later som det sa ar det faktiskt mest gladje och jag ar sa glad over att vara har!

 

Pole sana, Rebecca

 

 

 

 

       

Nu befinner jag mig i Tanzania och jag kan inte forsta att mina sju veckor i Kenya redan ar slut! Det ar helt overkligt att tiden kan ga sa snabbt och de fyra veckorna jag spenderade i Thika lamnade ett stort tomrum efter sig. Det ar svart att beskriva kanslan jag har efter att ha varit dar.. Det som jag har varit med om har varit sa omtumlande och omvaxlande fran allt annat och jag kanner mig helt tom nar jag tanker tillbaka pa det. Det ar helt enkelt for mycket att ta in och bilder eller ord kan omojligt beskriva hur det har varit. Tiden i Kenya har varit en givande tid och jag har lart mig mer an vad jag kunnat hoppats pa. Framforallt har jag vuxit som person och det kanns som att jag pa denna korta tiden verkligen har funnit vem jag ar och pa nagot vis accepterat den jag ar och jag maste saga att jag ar valdigt valdigt glad over att vara jag! Att resa ensam ger en mycket tid att fundera pa vem man ar och pa vad man har och pa vad man behover for att ma bra. Jag har lart mig mycket om mig sjalv genom att reflektera over hur jag beter mig i de situationer som uppstatt och genom alla moten med manniskor som pa manga satt ar mig bade lik och olik. Jag har mott sa manga olika manniskor och spenderat tid med sa manga fantastiska personer vars livssituation ar helt olika varandras och min egen. Fran lojligt rika lakare och tandlakare ifran USA till min hart arbetande vardfamilj i Kenya, till gatubarnen och barnhemsbarnen i Thika och till all personal och alla patienter pa sjukhuset och jag har verkligen uppskattat alla dessa moten och lart mig fran vart och ett. Men det som har paverkat mig mest ar nog det faktum att jag har insett att alla dessa manniskor faktiskt har accepterat mig och alskat mig for den jag ar och det kanns helt overkligt att ha fatt sa mycket karlek av helt frammande personer. Man kan saga att det har givit mig en stor tro pa manskligheten. Det finns verkligen sa otroligt manga bra manniskor ute i varlden och det spelar ingen roll vart du kommer ifran, vilken hudfarg du har, hur du ser ut eller hur mycket pengar du har. Om du har ett stort hjarta och ar villig att dela det med andra kommer du komma langt i livet. Jag ar glad att jag har insett att det inte ar nagon ide att forsoka leva det perfekta livet, utan att leva ett liv dar du gor det som ditt hjarta brinner for.

 

Mina sista dagar i Kenya var helt fantastiska och fulla med karlek och gladje! Jag var och halsade pa mitt fadderbarn i Kisumo, som for ovrgit var en valdigt vacker stad precis vid Viktoriasjon. Mitt fadderbarn, David, ar atta ar gammal och var varldens sotaste! Jag motte honom och hans mamma i hans klassrum, som bl a pengarna jag givit har hjalpt till att bygga upp! De visade mig de projekt som organisationen stodjer i byn och hur langt de har kommit med bade skolan, vattentillgangen och sjukvarden! Det kandes verkligen helt fantastiskt att fa se och alla var sa glada over att jag var dar! For manga barn och deras familjer ar tanken pa att ha en sponsor i en annan varldsdel helt ofattbart och overkligt och det ar manga manga som tror att vi inte finns, liksom manga hemma tror att fadderbarnen inte finns eller att de inte far den hjalp vi vill ge. Men vi alla finns och organisationen gor ett fantastiskt jobb! Jag traffade mannen som frivilligt oversatter alla brev och som tar kort pa barnen som skickas till oss faddrar. Han var sa stolt over att visa vad de gjorde och nar jag visade honom mitt kort som jag fatt pa mitt fadderbarn blev han helt tarogd och han insag nog att det lilla han gor har stor betydelse. Hemma hos mitt fadderbarn fick jag traffa hela familjen och spendera en harlig dag med massa god mat. Han hade fyra syskon, den minsta bara tre manader och sen var det hans mamma, pappa, kusiner, morbroder och jag vet inte vad. Alla var iallefall valdigt glada over Davids stora dag och det var manga skratt och mycket gladje. 

 

Sista dagen i Thika var den stora utflykten med hela barnhemmet och det var en av de basta dagarna nagonsin! Redan efter att jag fick se alla barnens stora ogon och leenden nar vi hoppade in i bussen tidigt pa fredagsmorgonen gjorde det att pengarna var vart det! Det kandes som att jag hade kunnat betala hur mycket som helst bara for att fa se denna gladjen! Knappt nagon av barnen hade kunnat sova natten innan och de var sa exalterade och sa lyckliga over att fa komma ivag. Vi korde mot Nairobi, 40 st i en buss med platser for 23 och under hela resan hordes det bara massa "wooooow". De vinkade till alla manniskor vi korde forbi och alla skrek och dansade och sjong over allt vi sag, speciellt nar vi korde forbi flygplatsen och nar vi korde upp pa motorvagen! Forsta stoppet var ett djurbarnhem dar vi fick se bade lejon, apor, leoparder, hyenor och massa andra vilda djur som blivit raddade. Sen akte vi till ett giraffcenter dar vi alla fick mata girafferna och efter det hade vi picknick i en valdigt vacker park och avslutade hela turen med en karuselltur innan vi aven tog en citytour i Nairobi innan vi korde tillbaka till Thika! Allt var sa himla fantastiskt och alla hade sa himla roligt!! En utflykt jag aldrig nagonsin kommer glomma!

 

Sen var det tyvarr dags att saga adjo.. Barnen hade skrivit ihop ett sa vackert brev till mig och kom for att ta farval vilket var sa jobbigt. Jag kunde inte fa fram ett ord for alla tarar och barnen bad mig om och om igen att stanna. Ak inte.. Lova att komma tillbaka.. 

Jag hade sen en sista middag med familjen dar vi mest satt och grat allihopa. Jag fick en halskedja av min mamma och en av min nya goda van Lisa, som har hjalpt oss med hushallet. Sen tog jag en taxi mot Nairobi for att sedan ta bussen till Arusha i Tanzania dar jag kommer spendera foljande manad med volontararbete pa ett sjukhus som heter St. Elizabeth

 

Och nu har snart redan forsta veckan gatt och jag trivs sa otroligt bra att jag verkligen verkligen inte vill aka hem! Mitt boende ar fantastiskt, staden ar fantastisk, alla andra volontarer ar helt underbara och sjukhuset ar sa himla intressant och givande! Jag har varit bade pa forlossningen och pa kirurgavdelningen och har fatt se sa mycket och fatt gora sa mycket pa bara denna veckan! Ska skriva ett inlagg om allt som hant pa sjukhuset och i Arusha nar jag far tid!!

 

Mambo! Poa!! Rebecca