nurseinafrica.blogg.se

En blogg om en nyutexaminerad sjuksköterska som spenderar sina första månader som sjuksköterska med volontärarbete i Kenya och Tanzania! Uppdateringar kommer när internet är tillgänligt!

Never look down on someone unless you're helping them up.

Publicerad 2013-03-31 21:24:44 i Allmänt,

Sondagkvall och jag befinner mig nu i mitt nya hem i Thika dar jag kommer spendera kommande fyra veckor. Thika ligger ca 4 mil norr om Nairobi och jag bor i en liten by ca 5km utanfor Thika stad. Jag har ett eget litet rum med toa och dusch och aven om vattnet ar kallt, tar slut valdigt fort och toan knappt funkar sa ar jag valdigt glad och det kunde inte varit battre an sahar! Kvinnan jag bor hos heter Caroline, hon ar 50 ar och larare. For fem arsedan bestamde hon sig for att sluta undervisa och oppnade upp ett barnhem for foraldralosa barn eller gatubarn som ar i behov av ett hem. Barnhemmet ar validgt fattigt och litet och gar inte alls att jamfora med de barnhem jag har besokt tidigare. Jag kommer volontera pa ett sjukhus i Thika stad och spendera all ovrig tid pa barnhemmet och hjalpa till sa gott jag kan.
 
Som jag skrev i forra inlagget slutade var missionsresa forra s;ndagen och i tisdags borjade sex av oss var klattring pa Mt.Kenya medans de andra var pa safari och en del akte hem. Forsta dagen pa var klattring vandrade vi uppfor en stig i tre timmar till forsta overnattningsstugan. Det regnade och blev valdigt kallt, Vi hade en guide med oss och tva kockar samt en varsin kille som bar var stora ryggsack medans vi bar en liten med vatten, camera och energibars. Andra dagen vandrade vi genom trask och regnskog och eftersom vi hade frusigt sa mycket kvallen innan tog vi pa oss massor av klader men solen sken sa vi kladde av oss och smorjde in oss med solskydd. Sedan borjade det regna igen och det blev kallt! Det regnade hela kvallen och vi vandrade i 6 timmar tills vi kom till andra stugan. Vi fick soppa och te att varma oss med sedan vandrade vi upp en timme till och ner igen for att inte drabbas av hojdsjuka. Vi gick alla och la oss efter middagen och vaknade sedan kl 02 for att borja klattra mot toppen och det var verkligen klattring denna gangen. De tva forsta dagarna var ingenting men nu blev det en utmaning! Som tur var sa regnade det inte men det var morkt och vi gick alla i ett led med vara pannlampor och det var som att ta sig uppfor en brant skidbacke full med stenar och grus. Pa vissa stallen var det lerigt och blott och det var nastan lika jobbigt att halla balansen som det var att klattra. pa grund av den hoga hojden blev vi aven alla anfadda efter bara nagra meter! Nar vi kom upp pa glaciaren blev det valdigt kallt och sa fort vi stannade for att hamta andan borjade vi frysa och sa fort vi borjade ga sa borjade vi svettas! Efter tre timmar upp kom vi till massa stenar tackta med sno som vi skulle klattra over och sedan kom vi till en stuga dar vi vilade och vantade pa soluppgangen. Efter det kom den svara biten. En timme kvar till toppen och det blev riktig bergsklattring. Det var branta stup och det kandes som att om man halkade eller tog ett steg fel var det slut. Men utsikten var fantastiskt och omojligt att tro att vi var i Afrika! Nastan uppe pa toppen var vi tvugna att dra oss upp i rep for stenarna tills vi slutligen kom till den tredje hogsta toppen pa Mount Kenya som ar det nast hogsta berget i Afrika efter Kilmanjaro. Vi hade tur med vadret precis nar vi var pa toppen och det var en overklig kansla att komma upp. Jag hade en Kenyansk flagga som vi alla signerat och aven skrivit dit Morfar som jag till storsta del klattrade for. Vi tog massa kort och sedan var det dags att ta sig ner vilket var lattare sagt an gjort men vi klarade det och resten av dagen vandrade vi nerfor i osregn! Efter klattringen akte vi till lodgen dar de andra var och efter en efterlangtad och varm dusch at vi en sista middag ihop. Det kandes valdigt sorligt och konstigt att alla skulle aka hem dagen efter och ett tag kande jag att jag ocksa ville hem. Pa dessa veckor har vi upplevt sa otroligt mycket och traffat sa manga manniskor att det kanns som vi varit borta mycket langre an vad vi har och jag langtade efter att fa komma hem och visa bilder och beratta allt jag varit med om. Men jag visste att det som vantar mig ar den stora anledningen till varfor jag reste hit och jag vet att det kommer bli bra, jag hade bara inte forvantat mig att denna missionsresan skulle ge mig sa mycket och vara sa fantastisk som den har varit! Vi har fatt mota sa manga manniskor som ar i behov av var hjalp. Vi har halsat och skakat deras hander, kramat och hallt deras barn, lyssnat pa deras historier, undersokt deras problem, givit dem radgivning och gjort allt vi kunnat for att hjalpa. Jag ar otroligt glad for att ha varit en del av den resan och aven fast jag som nybliven sjukskoterska kanner mig okunnig och aven fast jag inte kan engelska perfekt har jag gjort detta for deras skull och det har gjort skillnad.
 
I fredags packade vi in alla saker i bussen och korde sedan till Thika for att slappa av mig innan de andra skulle vidare till flygplatsen. Det blev ett hastigt och jobbigt avsked. Jag grat saklart och det kandes som att tiden gatt alldeles for fort. Tva afrikanska kvinnor kom och plockade upp mig pa en parkering och jag hade verkligen ingen aning om vad som skulle handa och jag maste saga att jag var valdigt nervos. En av kvinnan var min kontaktperson i Kenya och efter att jag fragat sa hon att dem skulle slappa av mig hos min vardfamilj. Vi korde in pa mindre och mindre vagar som var fulla med lera efter allt regn och plotsligt hoppar det in en man i bilen som visste mitt namn och som visade vagen till barnhemmet dar Caroline befann sig. Och det var det. Jag var pa barnhemmet hela dagen med Caroline och hon ar verkligen en fantastisk kvinna! Igar foljde jag med henne till hennes mamma dar hon vaxte upp och jag trodde vi skulle pa en familjemiddag for att fira pasken men det visade sig att Carolines syster skulle fa brudavgiften och det var en stor ceremoni med sa mycket folk och otroligt mycket mat! Huset lag langt ute pa landet och Caroline visade mig vart hon och hennes tio syskon vaxt upp och arbetat pa te-falten. Pa vag tillbaka fran hennes mamma presenterades det pa nyheterna att Kenyas nya president var vald och domarna hade bestamt att det blev folkets val sa hela Kenyas befolkning sprang ut pa gatorna och firade. Alla bilar tutade och blinkade med sina ljus och manniskor skrek och sjong och dansade och kramades overallt! Detta hall pa i flera timmar och nar vi korde genom stan var det nastan laskigt for folket var helt galna och hoppade tom upp pa vart biltak och dansade och skrek!
 
Idag har vi haft gudtjanst med alla barnen pa barnhemmet och de sj;ng och dansade for mig. De flesta barnen kommer fran gatorna och har varit misshandlade och beroende av alkohol och droger. De ar alla valdigt blyga och vagar inte riktigt komma nara mig. Imorgon ar det helgdag sa vi kommer spendera dagen pa barnhemmet och forhoppningsvis kommer jag lara kanna dom alla battre. Pa tisdag ska jag till sjukhuset och borja mitt volontararbete. Det kanns bade bra och konstigt att vara har. Tiden da jag inte varit pa barnhemmet har gatt valdigt langsamt och jag kanner mig ganska ensam. Utanfor grindarna till vart hus ar det valdigt lerigt och morkt och fullt med folk overallt. Jag har varit ute pa promenad med Caroline men hon vill inte att jag ska vara ute ensam och jag far absolut inte ga ut nar det ar morkt. Jag vill inte ga runt och  vara radd hela tiden men det ar stor skillnad pa Kenya och Sverige och i den har byn ar de inte alls vana vid att se vita manniskor. Alla stirrar pa mig och manga skriker Muzungo efter mig vilket betyder vithudad. Det kommer nog ta ett tag att bli van vid den har byn men som sagt Caroline och min vardfamilj ar fantastisk och barnhemmet ar underbart. Jag har haft kontakt med kvinnan som hamtade upp mig varje dag och alla ar sa glada over att jag ar har och de flesta ar nyfikna pa mig och vill lara kanna mig! 

Rafiki Rebecca 
Kommentarer (3)

Remember to always give your gift, no matter how small you think it is.

Publicerad 2013-03-25 00:24:05 i Allmänt,

Söndag kväll och jag befinner mig i Masai Mara där Maasai-folket bor. Det finns ca 3 miljoner masaier i Kenya och Tanzania och vi har fått träffa flera av dom genom klinikerna vi har byggt upp här. De är ett väldigt speciellt folk som bland annat tror på polygami -månggifte. En man som jag träffade hade 10 fruar och 86 barn! Fruarna gör allt arbete i hemmet och på fälten medan männen jagar eller bokstavligt talat sitter på en sten. Pojkarna blir jägare om de vid 13 års ålder överlever tre månader i vildmarken. Flickorna blir bortgifta när de är 13 år och tidigare om flickans familj behöver pengar då mannen betalar flickans familj med kor. Flickorna blir omskurna mellan 5-13 års ålder för att försäkra att hon är oskuld när hon gifts bort. Ofta görs könsstympningen i hemmet då en nål används till alla flickor i familjen. Ofta är det enda bedövningsmedlet som används en flaska med kallt vatten som slängs på underlivet innan. Många många flickor blir väldigt skadade och får fruktansvärda problem efter eller mister livet. Organisationen som jag reser med har precis startat upp ett hem för unga flickor som rymmer hemifrån för att slippa könsstympning och bortgifte och vi besökte hemmet en dag och fick träffa åtta flickor som på olika sätt tagit sig dit. Det var ett väldigt känslofyllt möte och många tankar som kom upp. Den minsta var bara 5 år och hade redan blivit tvungen att ensam lämna sitt hem och sin familj för att få en chans att ändra sin livssituation. Det är så konstigt och så orättvist att vart du föds är så avgörande över hur ditt liv kommer se ut. Jag tycker det är viktigt för oss som hade turen att födas på rätt ställe att alltid komma ihåg att 90% är bara tur. Tur att vi föddes i ett bra land eller tur att vi föddes i en bra familj eller vad det nu kan vara som gjorde att vi "lyckades". Bortsett från det är vi precis samma som dessa barnen och kunde lika gärna ha levt deras liv. På många sätt är vi väldigt lika de människor som jag har mött i kliniken och en viktig kärna som jag har sett hos alla oss här och hos alla patienter är just kärleken till ens familj. I grund och botten är det den som är viktigast oavsett hur rik eller fattig du är eller oavsett om du bor i Kenya eller Sverige. 
 
Även här hade vi kliniken uppbyggd i en skola och det var så många barn som kom till oss med huvudvärk. Det visade sig att de flesta var väldigt uttorkade vilket inte var konstigt då det kom fram att barnen bara får en kopp vatten om dagen och de flesta av dom har två timmars gångväg till skolan och sedan hem igen! Det var många barn med ögoninflammation och öroninflammation och det var så många flugor precis överallt som satt på barnens ögon och mun och öron och gjorde infektionen värre. Vi hade även en tioårig pojke som kom in med svullet öga vilket troligtvis var en stor tumör som växte bakom. Han kom utan föräldrar och vi försökte förklara för honom att han måste få den bortopererad men att vi inte kunde hjälpa honom. Och troligtvis kommer ingen annan heller kunna hjälpa honom heller vilket troligtvis kommer ta hans liv vilket får en att känna sig ganska liten.. Vi hade en kvinna som kom och bad om hjälp för sin dotter som inte kunde gå så vi bad henne försöka få dottern till kliniken. Några timmar senare kommer hon bärande på en åttaårig tjej som på någon sätt var handikappad. Hennes ben var så smala och vridna i en konstig ställning. Troligtvis hade hon vid födseln eller vid tidig ålder brutit höften och aldrig fått den tillfixad vilket har låst fast benen i denna konstiga ställning och nu omöjligt att fixa till och omöjliga att gå på. Flickan hade även en väldigt otäck svampinfektion. Vi gav medicin mot infektionen men förklarade att hon aldrig kommer kunna gå. Vi gav även flickan ett stort gosedjur och det leendet vi fick då hon insåg att det var till henne kändes verkligen i hela kroppen och fick tårarna att ännu en gång komma upp. Lite lycka i all sorg.
 
Jag hoppas ni inte tycker att det jag skriver är för deprimerande för även om det många gånger är väldigt sorligt är det också så mycket lycka. Att vi ger tio minuter av vår tid för att ta emot dessa patienter betyder så mycket för dom även om vi i många fall inte kan göra så mycket. Men med lite hjälp här och lite hjälp någon annan stans kan det bli något stort. Vi mötte många Maasai krigare som hade olika sorters problem och många var verkligen trevliga och nyfikna på oss och villiga att lära. kvinnorna sålde fantastiska smycken och männen visade alla sina vapen för oss. Vi mötte många barn men också väldigt många äldre och det är fantastiskt att se vilken respekt dessa människor visar för sina äldre!
 
Även här var det väldigt mycket svampinfektion vilket inte var så konstigt efter att vi besökte deras "toalett" vilket var ett hål i golvet men fullt med urin och avföring på hela golvet runt om. Parasiter kommer ofta genom fötterna och då många människor här går barfota är det som sagt inte konstigt. 
 
Vi hade sista kliniken i fredags och efter det har vi bl.a. Besökt Rift valley och campat och åkt på safari! I gårkväll satt vi alla runt lägerelden och var och en delade med sig av något från resan eller tackade någon som dom tyckt gjort något extra bra. Det blev väldigt känslosamt och mycket tårar och mycket glädje som kom fram och vi alla har minnen som vi aldrig kommer glömma. För många har denna resan gett en helt annan livssyn och jag är väldigt lycklig över att jag vågade ta denna chans för det har gett mig så mycket tillbaka. Både kunskap, livssyn, vänskap och glädje! Jag har verkligen haft en underbar tid med alla dessa fantastiska människor! Imorgon ska vi tillbaka till Nairobi och sedan är det dags för mig att bestiga Mt.Kenya!
 
Habari gani Rebecca 
Kommentarer (1)

Destiny has a way of finding you.

Publicerad 2013-03-19 19:45:04 i Allmänt,

Idag har varit en helt fantastiskt dag och jag är så lycklig och tacksam över att vara här! Dagen började tidigt på kliniken i samma skola som vi var på igår och ryktet om att vi är här har spridits lång väg så det var så mycket folk som väntade på oss och köerna var långa. Jag spenderade hela dagen med vår barnläkare Tom som nu är min nya idol! Han har tidigare spenderat sju år som barnläkare i Sydamerika och varit i afrika på flera missionsresor så han har lärt mig massor! Det har varit väldigt många barn med feber och hosta som vi undersöker och ger medicin till. Några som hade astma och troligtvis några som hade allergi med. Det är svårt att veta säkert för det enda vi kan göra är att lyssna på hjärta och lungor, känna pulsen och titta på ögon, öron och hals. Det viktigaste är dock den kliniska blicken och speciellt när det gäller barn. Man kan lätt se om ett barn är som det ska eller om något inte stämmer. Att få dom att skratta eller gråta är alltid det bästa! Och självklart utfrågning av mamman som i detta fallet kan vara lite knepigt pga språksvårigheter men vi har så snälla skolelever som frivilligt ställer upp att tolka när patienterna inte pratar engelska. De flesta förstår engelska bra men är för blyga för att prata. Och det är också väldigt många barn som är blyga eller t.o.m rädda för oss! Men för många är detta troligtvis första gången de ser en vit människa och när t.o.m barnen i Sverige tycker vi sjukvårdspersonal ser läskiga ut är det inte konstigt att dessa barnen blir rädda! Men som sagt, Tom är så duktig och hade så god hand med barnen så han kunde få de flesta att skratta istället för att gråta! Vi tog emot flera barn som hade ögoninfektion och i denna värmen med mycket sol och mycket damm är det extra jobbigt. Och vi hade så så många barn med hudproblem bestående av svamp eller parasiter eller bakterier. Nästan alla barn har mask i magen och många får utslag av det. Många barn hade utslag över hela kroppen och speciellt på skalpen. De flesta utslag kliar väldigt mycket och när barnen kliar hål på huden blir det infekterat och sprids ännu mer. Vi gjorde rent många av de såren som var infekterade och de som vätskade och gav dem antibiotika eller medel mot parasiter. Vi hade en kille som hade någon okänd psykisk sjukdom. Han var tio år gammal och kunde varken prata eller sköta sina behov. Mamman var tvungen att hålla i honom hela tiden annars sprang han iväg och han var blöt av svett och hade riktigt otäcka utslag över hela huvudet som han kliade på hela tiden.. Det är väldigt ovanligt att se handikappade eller psykiskt sjuka människor i Afrika och inte pga att de inte finns utan för att de är så stigmatiserade att de inte får visas och ofta blir de väldigt dåligt behandlade eftersom många tror att de har onda andar i sig. Många blir utstötta från sin familj och har ingen chans att klara sig. Samma sak är det med HIV-smittade personer, och även med albinos. Som tur är så tar landets egna sjukvård väldigt bra hand om HIV-patienterna så vi har inte tagit emot några sådana fall vad vi vet, men det är säkert flera som är smittade även fast vi inte kan se det. De tar även bra hand om tbc-patienterna och malaria. Idag hade vi dock ett svårt malariafall med en pojke som var nio år. Han var så dålig att han blev inburen till kliniken och klarade inte att sitta upp själv och hans armar var lika smala som två av mina fingrar. Honom var vi tvugna att fort få in till ett sjukhus i stan.. Annars var det inga akut sjuka barn utan vi kunde hjälpa de flesta och även alla mammor som har ryggvärk efter att burit runt på alla sina barn på ryggen och samtidigt jobbat hårt på fälten. Det blev även såklart massa lek med barnen som inte var sjuka och massa fotografier! Alla barnen är väldigt hungriga hela tiden och det är jobbigt att ta något att äta eller dricka när du har hundra ögon som stirrar på dig av längtan. Jag och Irene, min rumskompis som är världens bästa, delade vår lunch med några barn och den glädjen dom visade är obeskrivbar!

Imorgon ska vi åka i vår buss/truck i 12 timmar och det kommer troligtvis ta ett tag innan vi kommer till ett ställe med internet igen! Men jag har det helt fantastiskt här nere och är verkligen glad att jag vågade ta denna chansen och det är inte sista gången! Känns som jag skulle kunna göra detta för alltid!

Asante sana Rebecca
Kommentarer (2)

To know even one life has breathed easier because you have lived, this is to have succeeded.

Publicerad 2013-03-18 20:12:34 i Allmänt,

Ännu en dag på kliniken och jag lär mig en massa! Här finns så mycket kunskap att hämta av så många kloka människor! Idag har jag och Priscilla, en läkare från Indien haft en liten kvinnoklinik där vi har tagit emot alla kvinnor som är gravida eller helt enkelt kvinnor som har andra kvinnoproblem. Som tur va verkade alla graviditeter gå bra så vi gjorde undersökningar och gav sedan mest ut järntabletter och vitaminer. Alla patienter vi träffar ger vi även masktabletter eftersom i princip alla har parasiter i kroppen. Många har även svamp i underlivet och på kroppen. Vi har undersökt massa massa bröst och lärt kvinnorna hur dem själva kan kontrollera sina bröst. En kvinna hade knölar över hela bröstet och en stor lymfknut under armhålan.. Tyvärr fanns det inte mycket vi kunde göra för henne utan hon måste in till sjukhuset i staden. En kvinna berättade att hon blev slagen av sin man och förlorat sin syn på ena ögat. Vi misstänkte att hennes dotter också blev misshandlad eftersom hon vid sju års ålder ibland blöder från underlivet.. Alla barnen är så himla små och ser flera år yngre ut än vad dom är och det är så många sjuka barn.. De flesta har problem med feber och hosta eller någon infektion. Många många är undernärda och många är har olika sorters problem med magen. Sen är det även många fall av tbc och malaria. Vi delar ut mediciner och lyssnar på hjärta och lungor och kollar öron och ögon och mycket mycket mycket rådgivning! Vi har en fantastisk barnläkare med oss som arbetat flera år i Sydamerika och han jobbar verkligen hårt här! senare under dagen var jag med en allmän-läkare och tog emot patienter. Vi hade bland annat en kvinna som hade ett svårt hjärtproblem, en kille som hade tarminfektion, en kvinna med förstoppning, en med öronproblem, många med urininfektioner, många med dålig syn och många många med värk. Och en hel del som vi inte har en aning om vad det är. Vi hade en liten bäbis som var helt undernärd och behövde akutvård och en ung kille som kom in med brutet lårben!.. Sen finns det dom som är helt friska men som vill träffa oss och bara få någonting. Vi ger ut vitaminer till nästan alla och alla är så tacksamma! De flesta vet inte ens hur gamla de är men det finns en del som är långt över sextio och som bara klagar på att de inte längre orkar springa så långt, så många är även friska! Och det är fantastiskt att se hur glada de gamla blir över att få ett par glasögon! Alla har alltid ett stort leende på läpparna när de lämnar kliniken men många gånger är det jobbigt att veta att vi egentligen inte kan göra så mycket för dom. Men några som verkligen gör skillnad är all tandvårdspersonal! Patienterna här har Alla så dåliga tänder så dom både lagar och för det mesta drar ut flera tänder hos nästan alla, även barnen..
 
Alla som jag reser med är så otroligt underbara människor och jag kunde inte haft bättre reskamrater! Ibland på kliniken är det svårt att förstå det medicinska och alla olika termer men det funkar och som sagt jag lär mig massor varje dag. Och efter kliniken har vi det bara trevligt tillsammans och äter väldigt god mat! Och det är varmt!! Sjukhuskläderna blir helt genomblöta och allt klibbar fast på huden! Blir många flaskor vatten för att inte bli uttorkade! Men Kenya är, precis som de andra afrikanska länder jag besökt, helt fantastiskt och det känns hundra procent rätt att var här! Även om man ibland undrar hur stor skillnad vi egentligen gör. förhoppningsvis är det mer än det ibland känns som men det är väldigt frustrerande att se hur dessa människor lever och veta att det inte går att hjälpa alla. Jag tycker dock att det viktigaste är att vi inte blundar för fattigdomen. Att bli sedd är viktigt för alla, oavsett vilka levnadsförhållanden som råder. Och fattigdomen finns överallt och alla borde bevittna den i någon form, om så bara för att uppskatta sitt eget liv mer och så småningom, förhoppningsvis finna kraft att hjälpa någon annan. 
 
Kwaheri Rebecca 
Kommentarer (4)

No one has ever become poor by giving.

Publicerad 2013-03-17 21:26:49 i Allmänt,

Fyra dagar i underbara Kenya har nu passerat och vi har rest från Nairobi ut till kusten till staden Mombasa! Jag och ca 50 andra fantastiska människor bestående av läkare, sjuksköterskor, tandläkare, tandsköterskor eller andra varmhjärtade människor som på något sätt vill hjälpa till! De flesta är från USA och sen är det jag och några från Indien, Singapore och England! Hittills har vi byggt upp små kliniker i skolor där vi ger gratis sjukvård och tandvård och patienterna är helt fantastiska! De flesta har riktigt svåra problem som vi tyvärr inte kan göra så mycket åt men många kan vi hjälpa och många kommer bara för att få berätta om sina problem och få lite vitaminer eller bara för att få träffa oss! Organisationen som jag reser med har varit här varje år i många år så gruppen är välkänd och varje klinik blir besökt av hundratals människor. Människor som annars inte har tillgång till någon sjukvård över huvudtaget. Människor som bor i små enkla boenden mitt ute i ingenstans utan vatten och utan el. För dessa människor är varje dag en fråga om att överleva men ändå sprider de så så mycket glädje till oss! Vi som har allt vi kan önska och mer. 
Kommentarer (1)

Take a chance make a change!

Publicerad 2013-03-13 00:54:13 i Resa,

Time to go to Africa!
 
Nu är den stora dagen snart här och det är med blandade känslor jag säger godnatt innan det är dags för en lång dag utav resande! När jag för några månadersen bestämde mig för att göra denna resa kunde jag inte tänka mig att det skulle gå så snabbt tills det blev av! Men allt har gått så fort och sedan dagen då jag blev utexaminerad sjuksköterska har dagarna flygit förbi! Trots det har jag redan hunnit njuta till fullo av att vara sjuksköterska i och med mitt underbara jobb på barnavdelningen och jag har även hunnit med att njuta av mina nära och kära på en fantastisk semester i Karibien och USA! Och nu ska jag alltså helt ensam åka till Kenya och så småningom till Tanzania för att volontera som sjuksköterska och det känns både spännande, overkligt, nervöst och ofattbart, underbart roligt!! Samtidigt önskar jag så klart att ni här hemma inte var så oroliga och att dessa länder inte va så farliga, men allt kommer ordna sig och förhoppningsvis klarar jag mig tillbaka hem med endast några myggbett och tusen underbara minnen att dela med mig av!

Dags för första utmaningen - den 18timmars långa flygresan samt söka visum, växla pengar, hitta taxin och åka till East Central Africa Division Guesthouse där jag ska möta upp Kim De Witt och de andra som jag kommer spendera mina första tre veckor med!

Safe flight!
Love Rebecca 
Kommentarer (1)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela